Vad är skillnaden mellan konstnärer och jobbcoacher?
Konstnärer skapar jobb. De verkar på en marknad där gallerister ställer ut deras produkter, kritiker bedömer deras verk och kunder köper deras konst. Jobbcoacherna får bidrag för att intala arbetslösa att byta attityd, självbild och framtidstro. Säkert en god terapeutisk insats, men till skillnad från konstnärer, författare, skådespelare och musiker skapar jobbcoacher inga nya jobb.
Varför spenderar då arbetslinjens företrädare tre miljarder på jobbcoacher medan de sparar nålpengar på slopad inkomstgaranti för 157 av landets professionella kulturarbetare?
”Revanschistiskt systemskifte”, en regering som ”systematiskt angriper kulturarbetarnas villkor” och som ”vill ge kulturarbetare en smäll på käften”. Det var formuleringar som i veckan drog ner dundrande applåder på ABF Stockholm då fyra tidigare kulturministrar – Marita Ulvskog, Margot Wallström, Leif Pagrotsky och den bästa någonsin, Bengt Göransson – pratade kulturpolitik med Carl Tham.
”Kultursektorn har förvandlats till experimentverkstad för en rättslös arbetsmarknad”, konstaterade Dagens Arena förra veckan. På dessa sidor skrev Anna Hallberg nyligen en väckarklocka om de omöjliga villkoren för författare och kritiker.
En huvudströmning i den nya kulturpolitiken, noterad av både Bengt Göransson och Marita Ulvskog, är en pågående resursöverföring från småskalig kulturverksamhet till oklar upplevelseindustri. Genom riskfyllda Swedbankarenor och Scaniarinkar runt om i landet kan exempelvis hockey och influgen arenarock se fram emot rejäla skattesubventioner. Under tiden tillåts billiga bibliotek förfalla och fria scener som inte klarar dopade marknadshyror lämnas åt sitt öde.
Är bredsidan ekonomiskt motiverad? Snarare ideologiskt. Genom att ansätta en kultursektor som antyds vara urspårad, obegriplig eller jämställdhetspolisiär – inget för Hägglunds ”verklighetens folk” – hoppas alliansen fiska röster i läger som egentligen missgynnas av deras ekonomiska politik. Det är ett beprövat kulturkrigskoncept: i stället för en socioekonomisk debatt som ställer låginkomsttagare mot ekonomisk elit får man en kulturdebatt om kvalitet och moral som ställer låginkomsttagare mot kulturelit.
Rent krasst borde alliansen annars föredra jobbskapande konstnärer framför bidragstagande jobbcoacher.