I debatten om internets frihet saknar jag Monsantos röst. Bioteknikjättens åsikter om Pirate bay, Ipred eller upphovsrättens successiva förlängning till evighet skiljer sig nog inte från nöjesindustrins. Men den skulle påminna om debattens vidare sammanhang: frågan om allmänningarnas framtid.
Upphovsrätten hör liksom lagstiftningen om patent till immaterialrätten. Den regleras genom WTO:s så kallade Trips-avtal (som snart kan skärpas av Acta-avtalet) och är en hörnsten i nords ekonomiska dominans över syd. När immaterialrätt debatteras i vår del av världen handlar det om hur hårt nätpirater ska straffas för att Björn Ulvaeus barnbarn ska kunna leva på ”Money, money, money”. Eller också väger man svenska datorspelsföretags vinstmarginaler mot ett övervakningssamhälle med undermåligt rättsskydd.
I den större världen, där laptops och bredbandsdosor förblir sällsynt science fiction, tar sig diskussionen andra uttryck. Där gäller den rätten till hälsa och mat.
Monsantos affärsidé är att genom aggressiva affärsmetoder skaffa sig intellektuell äganderätt över världens matproduktion. Inom ramarna för Trips-avtalet tvingar företaget länder i tredje världen att gå över till genmodifierade patentgrödor. Bolaget tjänar stora pengar på licenser samtidigt som småskaligt jordbruk slås ut. Enligt miljöaktivisten Vandana Shiva har Monsantos framfart i Indien bland annat lett till en omfattande självmordsvåg bland småbönder, då dessa luras att skuldsätta sig för att få råd med Monsantos utsäde, konstgödsel och bekämpningsmedel. När skörden slår fel kan de inte betala lånet och blir av med gården.
Även bönder som försöker fortsätta med traditionell odling blir snärjda i nätet, då Monsantos patentgrödor självsprider sig till andra åkrar – ett slags naturlig fildelning. Snabbt är bioteknikjätten där med krav på licenspengar.
Just nu försöker Monsanto få patent på djurarten gris. Lika aktiva förespråkare för hårdare immaterialrätt är läkemedelsbolagen, som värderar patenträtten högre än fattiga människors tillgång till livsviktiga mediciner.
Visst, även jag anser att artister ska kunna tjäna pengar på sitt arbete (till exempel genom bredbandsskatt). Men ska man därför tillåta att kulturarvet, kunskapen och själva det biologiska livet rycks undan från den gemensamma sfären? Priset för utökad intellektuell egendomsrätt mäts i människoliv.
De som i sin ilska över internetpiraternas framfart nu ansluter sig till nöjesindustrins lobbykampanj för maximerad upphovsrätt bör känna till vilka allierade den har.