När statsministern i söndagens Agenda fick frågan om hur han reagerat på askmolnet svarade han: ”Det påminner oss om vår litenhet inför naturens enorma krafter.”
Vulkanutbrottet på Island tycks vara ett av de sällsynta tillfällen då även en tekniktroende tillväxtpräst som Fader Reinfeldt kan fyllas med vördnad inför Moder jord. Mot askmolnet hjälper ingen teknikfix.
Från Europas flygplatser rapporterades i slutet av förra veckan att allt gick förvånansvärt lugnt till: det fanns ju ingen att vara arg på. Kanske får man dra en lättnadens suck över att det var naturen som stod bakom detta paneuropeiska angrepp på ”det öppna samhället”.
Tänk om det varit politiken? Hur skulle reaktionerna ha blivit om det i stället för Moder jord hade varit Moder Wetterstrand som tvingat fram ett nationellt flygförbud?
”Ekofascism” hade bara varit förnamnet. Kränkta flygresenärers vredesutbrott skulle ha fått det isländska vulkanutbrottet 1783 att framstå som en lätt hostning.
Askmolnet illustrerar det postpolitiska tillstånd där klimatåtgärder bara blir möjliga på oavsiktlig väg. Först hade vi den ekonomiska krisen att tacka för de största utsläppsminskningarna under 2000-talet. När vi sedan fick en vulkan att tacka för det mest omfattande flygstoppet i modern tid är det inte att undra på att trädkramare blir vulkankramare.
Sedelärande effekter av askmolnet tycks dock utebli. Nu är planen uppe i luften igen och flygbolagen sitter redan i förhandlingar med näringsdepartementet om ekonomisk kompensation via skattsedeln.
Beredvilligheten att till varje pris klamra sig fast vid flyget som transportmedel framstår som något tragikomisk när man tänker på att flygets dagar ändå är räknade. På andra sidan oljetoppen blir våra järnfåglar vingklippta på nytt, då det inte finns något realistiskt alternativ till olja som flygbränsle. Att mänsklig kreativitet allena inte räcker till för att ge oss vingar är förvisso ett svårsmält faktum. Fråga bara Leonardo da Vinci, som uppfann helikoptern redan på 1400-talet, men saknade tillgång till våra dagars lagrade solenergi.
Likväl kan den närmast religiösa tron på att Marknaden inom kort ska trolla fram en hållbar ersättning till oljan mycket väl visa sig vara vårt svar på vissa isolerade naturfolks cargokulter, som bland annat omfattat försök att tillverka radioapparater av kokosnötter eller anlägga låtsasflygplatser i tron att där ska dimpa ned lastboxar med västerländska konsumtionsartiklar.
I postapokalyptiska ”Mad Max. Beyond Thunderdome” finns en scen som kanske är symbolisk för vår egen kulturs magiska tänkande. Långt ute i öknen möter Max en stam med krigsmålade barn som överlevt i en skyddad flodravin efter en flygkrasch. Barnen, som utvecklat en cargokult med plastartefakter från tiden före katastrofen, tror att Max är svaret på deras böner, piloten som kan ”fånga vinden” och flyga dem till ”imorgon-morgon-land”.
De har aldrig hört talas om att flygfarkoster behöver flygbränsle, så när de känner att gudarna är med dem springer de ut och ställer sig på den halvt sandtäckta flygplanskroppen med spjuten riktade mot himlen: ”Vi har vinden i ryggen! Kom så åker vi!”