Samtidigt som siffrorna för julhandeln visar nytt rekord – igen – handlar biovältaren nummer ett om tillväxtsamhällets destruktivitet. I ”Avatar” har människan tvingats kolonisera och exploatera en ny planet för att inte gå under på den gamla. Med hjälp av gigantiska ”hell trucks”, förvillande lika de jättelastbilar som fraktar oljesand i Kanada, bryts mineralen unobtainium – en nödvändig komponent i jordens energiförsörjning. Ursprungsbefolkningen mördas. Skogen skövlas.
Tror regissören James Cameron på evig tillväxt i en ändlig värld? Jag gissar på nej.
Frågan är vad det säger om världsordningens tillstånd att världens just nu mest sedda film – producerad i det globala imperiets hjärta – förmedlar misstro på systemet?
”Vi är fångade i ett tillstånd av limbo”, skriver den internationella tidskriften Turbulence (nr 5/2009) i ett massivt manifest i sitt senaste nummer. Limbo, tomrummet, syftar på avsaknaden av ideologisk kärna i systemets centrum. Trots att nyliberalismen krisat i nära två år sitter nyliberaler kvar vid makten. Banker och storföretag har nationaliserats, inte för att förändra ett odugligt system, utan för att bevara det. En grön ekonomi har lanserats, inte för att stöpa om en destruktiv ekonomi, utan för att rädda den. Allt har förändrats för att allt ska förbli likadant.
Men, konstaterar Turbulence, en förändring som trots allt skett är att politikens mittfält har förskjutits. För bara två år sedan var det till exempel inte möjligt att yppa tillväxtkritik i möblerade rum. I dag nämns Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972 allt oftare utan hånfullt spe. I Sverige förs numera initierade diskussioner om ekonomins ekologiska gränser på välbesökta bloggar som Livet efter oljan, Cornucopia eller Flute, tidningar som Effekt magasin, och allt oftare även i etablerade forum. S-studenterna reser frågetecken kring tillväxtens vara i sitt program för 10-talet. Borgerliga politiker gör det.
Vad flyttar in i politikens mittfåra i stället för avreglering och privatisering? Klimaträttvisa och ”commoning” – utvidgning av allmänningarna – hoppas Turbulence.
Fler förslag lär följa i samma takt som Hollywood producerar kollapsfilmer. Under tiden dunkar tillväxtsamhällets containerfartyg vidare. Men står det verkligen någon i styrhytten? Eller är det bara lagen om kroppars tröghet som får farkosten att hålla kursen?