Jag har aldrig varit i Eritrea. Men jag kände en flicka från Asmara. Exilens längtan i hennes röst när hon talade om de ljumma vindarna från Röda havet, höglandets solnedgångar och doften av het jord och aprikoser.
Jag förmodar att det i varje människas liv finns ögonblick då man känner att man kan förlora allt. För de flesta av oss går ögonblicket förbi och efteråt är livet plötsligt mer värt än förut. Fast det är samma liv. Men ändå inte samma.
Jag vet ingenting om Dawit Isaak som inte andra också vet. Han är snart vår mest kända svensk. Men det vi vet om honom är också allt vi behöver veta: en ensam människa, en far, en man, som ögonblicket inte gick förbi utan som fångades av den mörka viljan. Som slöt ögonen och som öppnade dem igen och upptäckte att det inte var den dröm det brukar vara.
Genom tystnaden lever han mitt ibland oss. Det är vi som håller hans ord vid liv genom att varje dag utsäga dem, genom att upprepa siffran – åren och timmarna. Ungefär som Primo Levi skildrat överlevnaden: genom tecken på små papperslappar. De som bevarar sin värdighet är ”av samma släkte som martyrer och helgon”.
Hur visar vi medkänsla i kolerans tid? Genom tecknen och bekräftelserna i anständighetens gemenskap. Var och en av oss kan bli som en av Levis papperslappar. I hösten när det skymmer går jag bland träden och mina öron nås av en radioröst som meddelar antalet dagar i fängelset. Den fega illviljans summa. Varje vecka. Och varje gång tänker jag på hustrun och de tre barnen i Lerum. Så spinns en väv av osynliga förbindelser, mellan fotbollsläktare och skolklasser, riksdagsbänkar och radiostationer, genom det godhetens samförstånd som är det enda som ytterst kan hålla oss levande.
I dag fyller Dawit Isaak 45 år. Mitt i ett liv som han lever för oss andra. Han skall bli fri. Men medan friheten förbereds tänker jag på dem som varit före honom: Gandhi, Gramsci, Anne Frank, Nelson Mandela, Steve Biko, Andrej Sacharov, Akbar Ganji, Aung San Suu Kyi. Och tusen, tusen namnlösa liv som levts i orättfärdig fasa. Meningen med deras liv visas av deras namn. Men den upprätthålls inte utan oss andra, som fortsätter utföra tecknen, yttra orden och bekräfta för varandra att så skall det aldrig bli här, aldrig igen.
Nej, det är ingen vanlig dag. Inte i Eritrea. Inte här.