Vad behöver nästa generation veta om historia? I filmen ”Jonas – som blir 25 år 2000” (1976) av Alain Tanner och John Berger lägger historieläraren resväskan på katedern och tar ur den en lång korv – och en stor kniv. Eleverna kvicknar till. Så börjar han hugga korven/historien i bitar – och berättar!
Berättandet lockar. Stora publiker läser gärna ännu en bok om pyramiderna, aztekerna, världskrigen. Historieskrivningens deckarträsk. Men jag har svårt att bli upprörd. Om en miljon läser om Stalingrad kanske hundratusen går vidare till Thukydides om de peloponnesiska krigen, Voltaire om Karl XII eller Freud om krigets trauma. Historieskrivningen tävlar med andra varor i idéernas basar och historikerna gör rätt som gör sig gällande.
Skolan däremot har ett demokratiskt uppdrag. Den kan inte bara vara populär. Ett urval måste ske.
I Danmark öppnar skolorna denna höst sina portar för den första generationen som skall ta del av den nya kanon, ”29 afgörende begivenheder”. För en icke-dansk ter sig urvalet exotiskt: Erteböllekulturen, Jellingestenen, Solvagnen.
Samma ängsligt nationalistiska trend finns över hela Europa. Den ingår i rekylen efter murens fall, EU:s utvidgning och globaliseringen. I Sverige restes en första skyddsmur med begreppet ”kulturarv” i 1994 års läroplan. Begreppet tolkades helsvenskt, inte ens samisk historia förekom, än mindre utomeuropeisk. Det var den tid när Historiska museet vältrade sig med Herman Lindqvist i ”Den svenska historien” och vadmalsrockande patrioter slog på sina skinntrummor. En miljon svenska invandrare och deras barn kan inte ha haft så lätt att känna igen sig.
Skolminister Jan Björklund, med sin svaghet för grovhuggen nostalgi, har gått ännu längre och svärmat för en kanon av dansk typ. Men nu verkar han ha tystnat. Han får inget stöd i opinionen och framför allt inte bland lärarna. De vet bättre. Inför hoten om att skolan skulle förvandlas till en identitetspolitisk uppfostringsanstalt verkar professionen komma samman.
Det finns skäl. Niklas Ammert i Lund har undersökt svenska läroböcker genom hundra år i ”Det osamtidigas samtidighet” (2008). Han finner att förklaring och fördjupning kommit i bakgrunden. En Det Bästa-historia som speglar otålighet och fragmentisering. Lägg till nationell kanon och banaliseringen blir fullständig.
Mot detta formerar sig alltså nu en rörelse. De europeiska historielärarnas organisation Euroclio är aktiv och i en ny internationell översikt av historieskrivningens läge och framtid, ”National History Standards” (2009), påpekas att ett tydligare innehåll inte får motiveras av ett kulturellt identitetsskapande.
I Sverige avgörs frågan inom kort. Den 2 oktober skall Skolverkets förslag till nya kursplaner ut på den första remissen av tre under hösten. Det handlar inte bara om att kunna skära korven med suggestiv dramatik. Snarare måste man fråga vilken korv det är man skall skära. Svensk falukorv?
Medan danskarna med sin patriotiska kanon fortsätter på den utstakade vägen mot växande etniska klyftor och socialt våld, tycks det i Sverige ändå finnas en insikt om att historieämnet måste fylla en annan funktion. Människor måste få redskap att orientera sig i en samtid där det nationella blir allt mer villkorligt och flytande och där alla tillhör många ”vi”.
Också i en sådan skola måste det finnas något som är viktigare än annat. Men att acceptera en kärna går nog an om man vet varför den finns och om det är de professionella som definierar den, under full insyn och i en öppen debatt, och att den alltid kan definieras om. Det förutsätter att lärarna själva tar ledningen.
Cambridgehistorikern Richard Evans har kallat historien för en palimpsest. Varje generation suddar och skriver nytt, men de gamla texterna finns kvar som skuggor. Som Mirza, en 16 årig iransk pojke i Malmö, säger i en intervju: Nuet är en staty, historien är skulptörerna. ”Om varje typ tidsperiod fortsätter att typ skulptera på den här statyn, har den ändrats för varje gång.” Rätt, typ.