Kunskap i skolan. Oemotsägligt. Därför så bra. Som slagord.­ Man måste ge Jan Björklund och hans rådgivare det ­erkännandet. Men blir det mer kunskap?

Björklunds idé om kunskap har inga riktiga finesser och ringa stöd i forskning. Den har några grova beståndsdelar. Mät kunskap tidigt och ofta. Skilj ut de högpresterande från de svaga, för dem gärna till andra skolor med elitklasser. Skilj tydligt mellan teoretiskt och praktiskt. Låt ”de praktiska” gå yrkesprogram, bli lärlingar. Låt helst inte människor få en andra chans, minska kraftigt på komvux.

Vi är alla nyfikna på hur denna politik skall ge mer ”kunskap”. Vad vet Björklund som vi andra inte vet? Om detta är han fåordig. Den enda röda tråd jag kan uppfatta i Björklunds politik är ökad segrege­ring, och det rimmar illa med vad vi vet om de bästa skolsystemen i Finland och Sydkorea. Starkt socialt skiljande system som de amerikanska och brittiska ger svaga nationella genomsnitt och miljontals illa utbildade. De undergräver också social tillit, som Sverige haft i rikt mått.

Björklund talar aldrig om social rörlighet, som liberaler en gång gjorde. Förmodligen för att hans politik motverkar den. Det tycks vara okej att några förblir längst ner bara de lämpade och särskilt troende kan söka sig till skolor just för dem. De skolor som överges av de begåvade blir svagare och förlorar mångfald. De förlorar också sina mest motiverade föräldrar. Som enda land i världen tillåter Sverige dessutom att denna ordning kan sättas på bolag så att det blir ett vinstintresse att bara ha högpresterande, likasinnade (och lättskötta) elever.

Björklund talar heller aldrig om vad kunskap är bra för. När han skall säga något om individens frigörelse eller kunskapens glädje är det som om han hade stenar i munnen. När han någon gång talar om ”jämlikhet” säger han att ”alla får utvecklas i den takt som passar dem bäst” (DN 30/5). Alltså: Jämlikhet är att åtskilja! Han leder tanken bort från vad jämlikhet egentligen betyder: lika förutsättningar. För ju mer segregerad skolan blir, desto mer ojämlika blir i själva verket förutsättningarna.

Den som verkligen vill ha mer kunskap i skolan låter inte alla utvecklas i den takt som ”passar dem bäst”. Den takten är alldeles för låg. Den pedagog som vill främja verklig kunskap brinner i stället för att var och en skall nå randen av sin förmåga. Ges största möjliga livschanser. Det är ett helt annat uppdrag.