Varför allt ljus på Anna Odells konst? Inte är det väl för att den kan visa sig vara småkriminell? Finns ett samband med vår andra kulturdebatt, den om fildelning? Som verkligen är småkriminell, i stor skala.
I medieschablonen finns: en konstnär som vill visa psykiatrins makt över den svaga människan (tänk Wallraff), statliga och kommersiella kontrollmakter som hotar den personliga friheten (tänk FRA, musikindustrin). Men bjöds det bara sådan gammal skåpmat skulle Konstfack knappast slå publikrekord och Piratpartiet inte nosa på EU-parlamentet. Det som får oss att spela upp klippen tror jag är det rakt motsatta: känslan av att makten håller på att skingras.
Psykiatrin kunde en gång låsa in folk för evigt och sterilisera som man ville. Nu kan den inte längre ge en trilskande en natt i spännbälte utan att riskera att bli ifrågasatt. Så vad gör den då i sin maktlöshet? Anmäler den fd patienten till polisen, en annan ifrågasatt grupp – för någon gång måste ju också polisen börja prestera, det säger till och med Beatrice Ask, det ställföreträdande lidandet.
Fd överläkare Eberhard uppträder stilenligt, som spelade han en hemlig roll i Odells manus: harmsen över att ingen tror på doktorn längre. Säger därför upp sig, hänger på Konstfack hela dagen. För där är medierna, den verkliga makt som alla i detta drama är beroende av.
Vad är det som pågår? Båda debatterna belyser omförhandlingen av maktens gränser. När vårdens resurser och makt krymper och nätets räckvidd växer, då får vi bota oss själva framför datorn. När webbens småtjuvar räknas i miljoner, då får makten omgruppera. Vår nya och egendomliga frihet är skenbar, därför tragisk.
Vi får bevittna de gamla makternas förfall: i hjälplösheten på bron, i klinikens brist på auktoritet, i normlösheten på nätet. Det pågår sedan länge, plötsligt en vinter ser vi det. Och det angår oss. Vi vill veta vilka nya maktstrukturer som skall uppstå ur omförhandlingen. För skingrad makt, fd makt, frustrerad, kan vara farlig.
Det är konsten som berättar om det. Den konstnär som synliggör den nya frihetens tragedi blir som sig bör känd. Verket förlängs nu in i domstolen, och förstoras ytterligare. När Odell iscensatte det kunde hon bara ana vad det skulle visa sig handla om. Så funkar konst. Famlande i det blott anade, därför upplysande och alldeles nödvändig.