LO-chefen i stormen. Resten av lunchgänget sitter kvar.
Försäkringsbranschen har varit ett eldorado för bonusar. Tänk Skandia, tänk AIG i USA. Men vem står på skandalscenen? Den spröda LO-chefen Wanja Lundby-Wedin. Vad är det onda hon har gjort nu då? Fattat samma bonusbeslut som hela den övriga styrelsen. Och mängder av styrelser i mängder av bolag i mängder av länder. En epidemi som till och med USA:s president nu säger att det måste bli ett slut på. Och nu, ja, nu klappar alla händerna. Men när AMF:s årsberättelser publicerades var det ingen som sa ett pip.
Sanningen är att det vimlar av människor, mitt ibland oss, som alla deltagit, och nu vill ingen enda av dem kännas vid sin inbilskhet. Ingen brydde sig eftersom vi alla invaggades i tron att det kanske kunde vara så här... underbart. Även Lundby-Wedin var nog invaggad i samma tro. Men när det vände kom sedvanlig moral tillbaka och nu är rätt beslut plötsligt fel. Och när det går upp för fler och fler, då händer det något med folkets tålamod. För det är något med vreden. Hur den bara kan bryta ut.
En liten illustration: jag blir vittne till en lunch på en ganska flott krog på Östermalm. Det ser ut precis som vanligt, och det är först i krisens gråhet som man ser det, som i en filmscen. Litet för blänkande slipsar, litet för breda Handelsleenden, klackring, aperitifer. Någonting i tidsandan som inte riktigt nått fram hit. Och just i det ögonblicket drabbar mig tanken: om folk bara visste. Så här går det ännu till. Samma människor som skrapat av miljonerna, har de inte ens vett att vara modesta? Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.
Det behövs bara en enkel omdefinition, från prestationsbefrämjande bonusar, lovprisade av Maud Olofsson och en hel regering så sent som som i fjol, till korruption. En elit beviljar sig själv möjligheten att förvandla luftvärden på börsen till riktiga pengar som de kan köpa stadsjeepar, stora hus och blanka slipsar för. Andra får hålla till godo med pensionsfondernas slingrande bortförklaringar: en global stormvind svepte bort pengarna.
Den stillsamma, som det förefaller rätt kloka Wanja Lundby-Wedin, har hamnat i luftdraget av denna globala svindel. Hon gjorde som andra. Nu cashar förtrytsamma förbundsordföranden in på hatet. Och kvinnan från arbetarklassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur. I en medial orgie av skenhelig exorcism. Som om det var hennes fel alltihopa. Resten av gänget sitter kvar vid lunchborden.