I dag kan människor i hela världen säga: Vår hushållning är värd ett Nobelpris. Bönder i Nepal och Spanien, fårskötare i Schweiz, fiskare i Alanya i Turkiet, ja, även småbrukarna i Nordsveriges byar där man förde korna till fäbodarnas avlägsna beten. De är alla exempel på den teori om lokal förvaltning av gemensamma resurser som Elinor Ostrom fick sitt ekonomipris för.

Ostrom studerade först polis och andra offentliga tjänster i amerikanska städer och upptäckte att de presterade väldigt olika. Där gemensamt ansvar förekom fungerade det bättre, tvärtemot den vanliga idén om att individuellt ansvar var nödvändigt för att undvika lata ”fripassagerare”. Hon började undra om detta gällde för naturresurser och samlade på 80-talet med hjälp av sina forskarstudenter in flera tusen fallstudier från hela världen. Dessa studier hade utförts av antropologer, historiker och geografer, men ekonomer hade inte brytt sig om dem.

Ekonomer tydde sig hellre till ekologen Garrett Hardins idé om ”allmänningens tragedi”. En gemensam resurs överutnyttjas och förstörs om den inte ägs privat, ansåg Hardin, vilket gick väl ihop med läroböckerna och den gamla idén om människan som en egoistisk nyttomaximerare. Problemet var att det sällan fungerade på det viset.

Det riktigt intressanta uppkommer när Ostroms idéer börjar tillämpas i global skala. Då inser man att resursproblemen knappast kommer att lösas om inte de som har intresse i resurserna också får delta i förvaltningen av dem. Vad regeringarna nu måste göra med allas vår atmosfär i Köpenhamn påminner om vad bönderna i Valencia och Alicante under medeltiden insåg att de måste göra med det dyrbara vattnet: fördela det rättvist.

Detta pris visar att historisk erfarenhet överträffar alla teoretiska drömmar om människan. Jag skrev på denna sida i maj 2007 att Elinor Ostrom borde ha ekonomipriset också som en hyllning till Rachel Carson, författaren av ”Tyst vår” som då skulle ha fyllt hundra. Carson, Ostrom eller den kanadensiska ekonomen och planeraren Jane Jacobs, död 2006, är några av de många och länge förbisedda kvinnliga tänkare som beskrivit samhällsfenomen i mänsklig skala på en fattbar mänsklig prosa. De kan läsas av nästan vem som helst, och det är njutbart. För ekonomerna är det en stor seger och ännu ett tecken på att de vill tillbaka till den seriösa diskussionen.