Nya sparplaner ger nya prioriteringar. I ett sådant klimat finns det grogrund för misstankar. Och visst finns det skäl att vara uppmärksam. Det finns fall där anställda inom vården, psykiskt utmattade inför anblicken av långdraget mänskligt lidande, tagit på sig rollen av dödsänglar.
Hur det förhåller sig med läkaren som under dramatiska former hämtades på Astrid Lindgrens barnsjukhus, misstänkt för dråp, är ännu inte fullständigt utrett. Klart är dock att den flytande praxis som uppstått i ett klimat med ständigt nya etiska utmaningar nu satts i fråga. Men de som i denna etiska gråzon efterfrågar kulörbestämningar med knivskarpa gränser bör tänka sig för. Regelverk på det här området tenderar att bli restriktiva och onödigt klumpiga.
I det aktuella fallet tycks åklagaren vilja plöja en bred gränszon mellan passiv och aktiv dödshjälp. Denna gränszon, som i vården sällan kan göras så väl befäst som utomstående vill tro, överlappar nu alls inte den gräns som kan dras mellan det mer eller mindre humana. När de livsuppehållande maskinerna stängs av ökar lidandet för den redan döende patienten. Därför tillsätts smärtstillande medel. Blir dosen för stor avlider patienten av medicineringen snarare än till följd av att maskineriet stängts av.
En fråga som då kan ställas är om just detta var läkarens avsikt, eller om det var en bieffekt av den medicinering som krävdes för att motverka lidandet. I katolsk etik har denna mentala uppdelning, preciserad i ”lagen om den dubbla effekten”, medfört en tämligen liberal hållning vad gäller eutanasi. Eftersom läkaren alltid primärt är intresserad av att lindra lidande har man kunnat acceptera att detta ibland lett till att patienten avlidit, eftersom det senare varit en (mentalt oavsedd) bieffekt till det förra.
Denna förhållandevis liberala hållning är nu i riskzonen. I helgen godkände Vatikanen bannlysningen av brasilianska läkare som utfört en abort på en nioårig flicka som gjorts gravid av sin styvfar och som enligt läkarna annars skulle ha avlidit. Samtidigt söker grupper i Vatikanens närhet få till stånd ett mordåtal mot pappan till den kvinna som slutligen beviljats rätten att dö efter sjutton år i koma.
Det kan tjäna som en påminnelse om att mot risken för en inhuman, över-rationell och alltför liberal praxis, betingad av glasklara ekonomiska hänsyn, står en inhuman, irrationell och alltför konservativ praxis, bestämd av dunkla religiösa överväganden. Vi måste vara vaksamma åt båda hållen.