År 1971 uppmärksammades konstnären Chris Burden då han i ett galleri lät en assistent skjuta honom - i armen - med ett gevär (händelsen kan ses på youtube). Burden ville undersöka gränserna för mänsklig tålighet samtidigt som han vidgade konstbegreppet. Efter händelsen togs han in för psykiatrisk vård.
Drygt trettio år senare ställde sig en manlig student upp vid den konstskola där Burden undervisade, drog upp en revolver, riktade den mot tinningen och tryckte av. Studenten överlevde men Burden, som inte var närvarande vid just detta tillfälle, tog sitt avsked eftersom han inte kunde fortsätta att arbeta under rådande omständigheter.
Burdens experiment smittade alltså av sig. Konstverk, liksom självmord, har ofta den verkan. Flera av de psykiatrianställda som Anna Odell intervjuar innan hon iscensätter sitt - suggestivt skildrade - självmordsdrama på Liljeholmsbron avråder från agerandet eftersom inget garanterar att hon inte kommer att förlora greppet om verkligheten. Andra invänder att hon nog inte kan förväntas nå det resultat hon förväntar sig.
Verket är i en mening ett fascinerande, ärligt redovisat och, det bör sägas, intressant misslyckande. I en annan mening är det en närmast sensationell framgång. I den konstvärld där konstnärligt värde i allt högre grad kommit att jämställas med ekonomiskt värde (också nutida konst bedöms utifrån auktionssiffror) och där uppmärksamhet är ett minimikrav på framgång måste också konstskolorna anpassa sig. Som det påpekas i Sarah Thorntons antropologiska studie om konstvärlden, ”Seven days in the art world” (Norton, 2008) är det i allt högre grad förmågan att sätta något på spel snarare än teknisk förmåga som premieras vid antagningen till och utbildningen vid konstskolor.
Ett problem i sammanhanget är att medias mekanismer är ungefär lika cyniska som auktionsvärldens. Om konstvärlden på ett plan ses som en marknad så är den, i sin helhet, konkurrensutsatt på den mediala arenan. Anna Odell ville problematisera sjukvården, men det hon verkligen uppnått är att visa hur rättssystemet och mediasfären omvandlar situationen, filtrerar och reducerar. Och utan att vilja det kommer Anna Odell att stå i vägen för sin idé. Har hon tur, eller otur, kommer reproduktioner av hennes verk snart att betinga än högre pris än NUGs berömda videoinstallation. Och framöver kommer kanske någon konstelev att frestas slunga sig över broräcket.