Ungefär två tredjedelar in i Salman Rushdies "Satansverserna" - som nu nått myndighetsålder - dyker profeten Mahound upp i en dröm och efterlyser sin skrivare Salman (som i smyg ägnat sig åt att modifiera den heliga korantexten). Profetens förtrogne Khalid upplyser Mahound om att Salman gömmer sig men säkert snart kommer att upptäckas. Så sker också, och då Salman släpas in vrålar profeten att Salmans fräckhet att sätta det egna ordet emot Guds ord måste bestraffas.

Salman bestraffas nu inte med döden, Mahound låter sig bevekas. Men den skrivande Salman som nutiden känner till har ännu en fatwa hängande över sig. Skriftlärda i Iran har nämligen enats om att fatwan endast kan återkallas av den som utfärdat den. Och ayatolla Khomeini höll fast vid sina principer till sin död. Det har inte Salman Rushdie förmått göra; bland annat har han av säkerhetsskäl sett sig tvungen att flytta till ett land - USA - som han tidigare avskytt. Men när han satte sina ord emot Guds ord visste han rimligen att provokationerna kunde få våldsammma konsekvenser, något som fick Roald Dahl att anklaga Rushdie för att sätta sin egen berömmelse framför människors säkerhet.

"Satansverserna" synliggjorde och förstärkte spänningar som de intellektuella blundat för och tvang fram frågor om hur långt toleransen ska tänjas.

När jag nu läser om boken, med allt som skett därefter i minnet - attentaten mot "Satansversernas" översättare och förläggare, hoten mot Taslima Nasrin och mordet på Theo van Gogh etc - är det mest slående hur mycket som faktiskt speglas i Rushdies bok. Med sina fantastiska berättelser som tonar över i visioner, med sitt glödande (men ironisprängda) språk är det en konstnärlig parallell till religionens urkunder, ända fram till det profetiska anslaget som gång på gång måste ha fått den sedermera säkerhetsisolerade Rushdie att utbrista: "Vad var det jag skrev!"

Ändå misstog sig Rushdie på ett par punkter. Han kom snart att inse att han inte självklart kunde förlita sig på dem som pratade varmt om tryckfrihet. I november 1988 förklarade Margaret Thatcher för de engelska muslimerna att hon inte tänkte hejda spridningen av "Satansverserna".

Ett par månader senare, då ayatolla Khomeini äntligen fått höra talas om boken (där han för övrigt är karikerad) och utfärdat sin berömda fatwa, försökte utrikesminister Geoffrey Howe gå demonstranterna till mötes genom att påpeka att Rushdie inte heller var uppskattad av "den engelska regeringen och det engelska folket". Howes uttalande följdes av flera.

Men Rushdie misstog sig också på fraktioner av vänstern. Visserligen finns i romanen en föraning om detta - i sidohistorien om den i fängelset "förolyckade" Sylvester, som häktats misstänkt för mord och där själva morden bagatelliseras av dem som högljutt protesterar mot polisvåldet.

Men Rushdie kunde ändå inte förutse att vänstern i så stor utsträckning skulle ersätta upplysningstänkandet med en relativism som drabbade både sannings- och värdebegrepp, allt utifrån en värdering av vilken grupp som ligger längst ned i förtryckhierarkin. I "The Rushdie Affair" (andra upplagan 2003) karaktäriserar Daniel Pipes Rushdie som en anarkistisk ifrågasättare av makten. Som sådan trodde sig Rushdie stå säkert på rätt sida men kom nu att ifrågasättas som en oansvarig rabulist på jakt efter uppmärksamhet.

Det måste ha svidit, särskilt som man från högerhåll skadeglatt påpekade att Rushdie, som så flitigt attackerat det engelska samhället från vänster (inte minst i integrationsfrågor) nu skulle behöva krypa till korset och be om skydd mot somliga av dem han sagt sig vilja företräda. Till slut orkade han inte stå emot utan föll till föga, beklagade att han sårat muslimers känslor och förnekade att boken handlade om fundamentalism - vilket givetvis var en nödlögn.

Men också om man bortser från all uppståndelse är romanen alltjämt en sällsynt fascinerande läsupplevelse, polyfon och politisk, provokativ och - poetisk.