Anna Hallberg målar upp en mörk bild av den seriösa litteraturens situation (DN 7/1). Valet står emellan utfrysning eller anpassning till marknadens villkor. Man kan knappast beskylla henne för svartmålning. Förlagen lägger hellre marknadföring på en ”bred” bok än en ”smal” eftersom avkastningen blir större om den förra får en femtioprocentig försäljningsökning än om den smala får en fyrdubblad upplaga.
Följden blir att det lönar sig med författare som ägnar sig åt självlansering. Det viktiga är ju att det sägs något positivt om en bok, oavsett vem som säger det. Björn Ranelid är här det lysande föredömet. I stället för att tåligt invänta kritikernas omdömen har han insett att själv är bästa dräng och höjt trumpeten för den egna produktionen. Med lysande resultat.
Litteraturbranschen nalkas här konstvärlden. Andy Warhol var lika insiktsfull om mekanismerna som någonsin sociologen Pierre Bourdieu. Medan tidigare generationers konstnärer utgick från att aktning föregick berömmelse – vanligtvis genom en serie rutiner där kritikers lovord ledde till placering i bättre gallerier, vilket i sin tur genererade en alltmer bländad publik och kritik – försökte Warhol skynda på strategin så att berömmelsen infann sig samtidigt med aktningen.
Nästa generations konstnärer försökte helt frankt att vända på ordningen, något som kan studeras i Tate Moderns aktuella utställning ”Pop life”. Jeff Koons, Gavin Turk och andra såg oblygt till att lansera sig själva, med torget som konstnärlig scen. Det gav en stabil ekonomisk grund att ägna sig åt konstnärlig verksamhet eftersom sponsorer som Charles Saatchi såg till att understödja dem som redan förvandlat sig själva till varumärken.
Skryt lönar sig, med andra ord. Räcker inte det kan man tala illa om sina kolleger eller slå någon kritiker på truten. Ett våghalsigt trapetsnummer eller ett rejält bankrån duger också bra. I värsta fall får man slå på stort och se till att ackompanjera utgivningen med ett uppmärksammat avsked från livet (i likhet med den ryske poet Al Alvarez berättar om i ”The Savage God”).
Cyniskt? Javisst. Men cynism är ju namnet på de sanningar vi inte gillar att höra. Den som menar att marknaden ska skydda den seriösa litteraturen har ju redan satt bocken som trädgårdsmästare. Och om vi inte ser upp har vi snart Författar-Idol-tävlingar i teve snarare än kultursidor och seriös kritik.