Vem ska stå för fiolerna när marknaden sviker?
Då och då springer jag förbi musiker i tunnelbanegångarna. Häromdagen stannade jag till och letade fram en femkrona, då var det en kvinna som spelade Bach fint på fiol. Men för ett par veckor sedan gav jag det dubbla till en musiker som misshandlade Bach med ett allt annat än tidstroget vibrato. Det var en sliten man utanför T-centralens utgång på Drottninggatan, det var kallt och blåsigt och han såg uppgiven ut.
Utan att ha suttit i någon stipendiekommitté föreställer jag mig att det är liknande överväganden man slits emellan där. Musikens välbefinnande eller musikerns? Då jag läser Fredrik Österlings av Konstnärsnämnden beställda utredning ”Komponisterna i Sverige” radas svårigheterna upp. Att alltid utgå från musikens kvalitet kan bli hjärtlöst; också den som drabbas av bristande inspiration har rätt till ett anständigt liv. Men att enbart utgå från musikerns livskvalitet kan bli hjärn- och smaklöst.
Man kan förstås göra som den nyligen framlagda Kulturutredningen, försöka krångla sig förbi kvalitetskravet. Sådant har prövats, exempelvis i Holland där man under en period på 80-talet såg till att stödja alla konstnärer genom inköp. Somliga verk såg aldrig galleriernas ljus och då man i efterhand försökte föra ut dem på marknaden betingade de bara en femtedel av det pris som myndigheterna erlagt.
Problemet med en sådan hållning är förstås att det inte bara är kvaliteten som varierar utan också konstnärernas ambitionsnivå och nedlagda tid. Det gäller i lika hög grad på musikområdet. Det skulle tala för en motsatt modell där man föste ut tonsättarna på marknaden. Men det skulle knappast öka kvaliteten, dessutom skulle det bidra till den tydliga tendensen att tonsättare inte bara häller sin stil i vilka formar som helst – videospelsmusik ena dagen, kyrkokonserter den andra – utan också byter stil på förfrågan. En serviceanda på gränsen till prostitution.
Bättre då att stödja där marknaden sviker. Exempelvis bidra till de projekt som en gång lockat tonsättaren till yrket. Och göra punktinsatser för att motverka den genusobalans som ännu präglar musiklivet, kanske mer än i andra konstformer. Det bästa är givetvis om det sker med sikte på att få musiken spelad, kanske också dokumenterad. Vilket förstås redan sker, men kan renodlas ytterligare. Att stödja musikern genom att stödja musiken.