För ett par år sedan, då jag drogs in i arbetet med en bok som skulle samla några texter av Michel Foucault, sprang vi på ett oväntat hinder. Filosofen hade en gång skänkt en viktig artikel till ett par amerikanska professorer, som tryckt den som efterord i en monografi om honom. Typiskt Foucault, som fann lyckan i det gemensamma tänkandet snarare än i det individuella ägandet av tanken. Tyvärr hade de båda professorerna inte tagit något nämnvärt intryck av det, för de visade sig vara starkt engagerade i att artikeln i fråga inte skulle publiceras på nytt. För så vitt det inte skedde på engelska, i en av dem utgiven bok, vill säga.
Hur kan ett par välrenommerade humanister vid ett av USA:s främsta universitet undertrycka en viktig filosofisk text? frågade vi oss. Svaret var enkelt. För att det går. Upphovsrättslagstiftningen gör det möjligt. Det var då jag blev pirat.
Fast där överdrev jag, för vi kapade aldrig artikeln. Men vi borde ha gjort det, och därtill slagit på trumman, för att på så vis illustrera att upphovsrätten, såsom den fungerar på den internationella bokmarknaden, inte bara tjänar det fria ordet utan också kan användas för att göra det lite mindre fritt.
Det är den dubbelheten som går igen i all diskussion om upphovsrätten just nu. Och det är också den som gör debatten om fildelningen så motsägelsefull och svår. Upphovsrätten är av godo eftersom den värnar den skapande individens intressen. Samtidigt är den av ondo då den kan lägga en död hand över hela det kulturella kretsloppet. Kärnfrågan i fildelningsdebatten är därför hur den framtida modell ska se ut som kan balansera upphovsmännens intressen mot det allmänna intresse som är kretsloppet självt.
Jag har inget svar på det. Men jag vågar påstå att den inte stavas Ipred. Om vi förr led av brott så lider vi nu av lagar, skriver Tacitus någonstans och det sätter fingret på situationen just nu. Helgens rapporter om den hastigt dalande internettrafiken visar hur snabbt kretsloppet kan försvagas. Samtidigt har vi med Ipred tagit ännu ett steg in i det övervakningssamhälle där alla är misstänkta till dess motsatsen bevisats. Inte minst är det en stor olycka att lagen låter företag och organisationer överta en del av polisens arbete, för därmed blir vi alla lite räddare. Välkommen till polisen i huvudet, som Isobel Hadley-Kamptz träffande formulerade det i ”Kulturnytt” i förra veckan. Låter det inte som något hon stulit från Foucault?