Svenskarna är mestadels hyggliga. De flesta kan skilja på konstruktiv kritik av dålig politik, och omänsklig rasism, som den som stuckit fram sitt fula tryne på lynchmötena i Vellinge. Jag tror inte att SD kommer in i riksdagen i nästa val, och inte bara för att ett moderat kommunalråd i Skåne visat att egennytta och intolerans kan frodas alldeles utmärkt utan dem, utan för att det är ett elakt litet parti som faktiskt inte passar vår svenska tradition av öppenhet och tolerans. Den nyfikenhet på omvärlden och lust att lära som bidragit till vår utveckling ända sedan vikingatiden, då vi blev européer genom att anamma kontinentens kultur.
Etablerade politiker har dock varit chockerande dåliga på att bemöta SD. Men det finns en förklaring till det. Man har inte gjort klart för sig hur delar av den egna politiken faktiskt misslyckats, och varför.
Ta exempelvis begreppet ”mångkultur”. Vad betyder det? Att olika ”etniciteter” ska leva sida vid sida i var sitt getto? Det är apartheid, och helt orimligt i ett demokratiskt rättssamhälle, där det enda rätta är likhet inför lagen.
Flera problem uppstår ur att man kategoriserar en grupp invandrare som ”muslimer”. Varför används en religiös beteckning på denna enda heterogena grupp, som också omfattar konvertiter och infödda? Vi talar ju inte om katolska invandrare, eller ortodoxa eller buddistiska. Sammanblandningen av etnicitet och religionstillhörighet är orimlig och olämplig.
Än värre blir det när man i jakten på representativa talesmän genomgående lyckas välja de mest extrema. Islamister får skydd bakom religionsfriheten – det är för svårt för politiker och journalister att begripa skillnaden mellan islam och islamism. De enda som tjänar på sammanblandningen är islamisterna, som ges legitimitet och inflytande, samt rasisterna, som pekar på deras extrema uttalanden och påstår att de säger vad alla muslimer tänker. Det vore helt bisarrt om katolska präster skulle föra latinamerikaners talan. Varför gäller inte motsvarande för personer med ursprung i Mellanöstern?
Man får inte rätt mot SD bara genom att säga emot dem, man får det genom att demontera deras falska problemställningar. Det kan inte ske utan smärtsam, men akut nödvändig självkritik. Vilken kan inledas med att alla upprepar högt och tydligt: individuella rättigheter (och skyldigheter), lika för alla – nej till grupprättigheter och identitetspolitik!