I Washington Post stod nyligen om bonusarna de amerikanska banker, som räddats från konkurs med hundratals miljarder dollar ur statskassan, ger sina högsta chefer. Flera har fått 100 000 dollar extra, för att kunna fortsätta att flyga privatjet. En fick 2,5 miljoner för att kunna betala sina skatter, och så vidare. De svenska bankdirektörerna må vara ivriga att suga bonusar ur de företag de satts att leda, men de spelar i gärdsgårdsserien jämfört med den riktiga vampyreliten.
USA vore inte USA om det inte samtidigt fanns en hård kritik mot roffandet, inte minst i populärkulturen. Det bästa exemplet från i år är troligen Sam Raimis skräckfilm ”Drag me to hell”. Den handlar om den unga banktjänstemannen Christine Brown, spelad av Alison Lohman. Hon vill klättra i karriären, men utsätts för hård konkurrens av en kollega, som kör med fula trick, och pressas skamlöst av en bankdirektör, som kräver att hon ska fatta ”tough decisions”, hårda beslut, för att komma i fråga för befordran. En gammal sliten kvinna, med stark östeuropeisk brytning, löständer och gråa hårtestar, begär förlängning på sitt huslån – men Christine får för sig att detta är det beslut som ska ge hennes karriär en skjuts. Hon nekar, varvid kvinnan uttalar en förbannelse över henne, och så, under resten av filmen, får den skadeglada publiken gotta sig åt hur karriäristen ansätts av demoner och torteras i en festligt skräckkitschig berg och dal-baneresa mot helvetet.
Även i flera av de enormt populära ”CSI”-upplagorna har den ekonomiska krisen satt spår. I en av säsongens första episoder av ur-”CSI”, från Las Vegas, förekommer en vanlig amerikansk familjefar, som förverkligat drömmen att skaffa ett fint hus åt sin familj. Nu får han se sitt villaområde förödas när hederliga medborgare vräks och nätporrproducenter och knarkhandlare flyttar in. Familjefadern begår grova brott för att ”skydda sin familj”. Brott som givetvis motverkar sitt syfte. I ”CSI Miami” var det i stället en finansskojare som förskingrat besparingarna för mängder av olika låntagare, som hittades mördad i toaletten på sin egen privatjet. Det är säkert åtskilliga tittare som upplever något slags katharsis av att se hur underhållningsindustrin sätter åt dem som gör sig rika och klättrar i karriären på andras bekostnad. Den kommersiella kulturen har helt klart termometern väl placerad i samtidens rumpa.