På senare år är det framför allt litterära bluffar som väckt uppståndelse – alla dessa falskt självbiografiska berättelser om jämmer och elände, vars avslöjande provocerat såväl lurade kritiker som äkthetstörstande läsare. Därför är det på sätt och vis uppfriskande att den gamle markis de Sade (som egentligen bara var greve) nu åter anklagas för att ha gjort det han skrev. Visst var han grymt uppfinningsrik i sina böcker, men lyckligtvis förverkligade han faktiskt inte sina fantasier. Under franska revolutionen var han ett kort tag domare – men fick problem för att han var motståndare mot dödsstraffet. Han mördade ingen, fast han gav pulvriserad spansk fluga som afrodisiakum till några prostituerade som trodde de fick gift. Den lilla gröna skalbaggen anses öka blodgenomströmningen och kan än i dag köpas i närmaste sexbutik.
Blir ”markisens” böcker värre av misstanken att han faktiskt gjorde vad han skrev? Det skulle vara intressant att lyfta upp hela autenticitetsdebatten på en mera principiell nivå. Det finns andra författare än de Sade som gjort sig skyldiga till avgjort värre brott. Exempelvis ekar William Burroughs dödande skott mot hustrun genom stora delar av hans verk. De levde ett liv på droger och alkohol och han vådasköt henne i Mexiko då de lekte Wilhelm Tell. Borde inte sådan ansvarslöshet straffas med lägre litterärt betyg? Precis som varken Jean Genet eller Liam Norberg, utan några jämförelser i övrigt, borde tillåtas att basera sitt skrivande på självupplevd kriminalitet.
Blir berättelser om brott bättre eller sämre om författaren själv har gjort det han skriver? Man kan tänka sig att även den mest härdade autenticitetsdyrkare skulle få problem med Bret Easton Ellis, om det kom fram att han verkligen levt som Patrick Bateman i ”American psycho”. Skulle det avslöjats att han ljugit om att övergreppen och morden bara var litterär fantasi, skulle väl de flesta bli lika upprörda som de blev när det avslöjades att J T Leroys lika grymma berättelser om barnprostitution faktiskt inte var självupplevda. Men borde det inte snarare ha varit en lättnad att allt var bluff?
Litteraturhistorien är full av kvinnohatare, brottslingar, horkarlar, nazister, fascister, kommunister, alkoholister, knarkare, angivare och lögnare. Men det beror ju på att vår värld är full av sådant liv. Ryktet om litteraturens uppbygglighet är betydligt överdrivet.