Ulf Stark: "Författarfonden behövs."

Det kan ju verka som en struntsak detta att kulturutredningen föreslår att Författarfonden slås ihop med lite andra inrättningar till en stormyndighet med generaldirektör och allt.

Vadå Författarfonden?

Jo, det organ som betalar ut ersättningar till författarna för att de upplåter sina upphovsrätter så att vem som helst kan låna deras böcker gratis på våra bibliotek. Alltså inte alls något bidrag. Utan ersättning! För så har författarna (och tecknarna, översättarna och fotograferna) kommit överens med staten.

Det är alltså tack vare Författarfonden som Pelle och Ahmed och Jenny och Miriam kan slå sig ner i en biblioteksstol var som helst i landet och bläddra i den senaste Eva Lindström, skrämma upp sig med gråvargar eller roa sig med apan Sallys äventyr i den undre världen, läsa fakta om dinosaurier, se hur Castor lagar en punka eller kanske ta del av myrornas förunderliga upptäcktsresor.

Om inte den fonden fanns så var det i praktiken ajöss med Långa Farbrorn och Mamma Mu på biblioteken. Då fick de hitta nya hem och ladugårdar.

Tack snälla Författarfonden, så borde vi tänka, när vi sitter där! Varje gång någon lånar en av dessa böcker får Författarfonden 1 krona och 26 öre, som sen betalas ut till de enskilda författarna efter hur mycket de har lånats ut. Men inte (och det är det fiffiga!) hela summan. En stor del av pengarna går till stipendier, till dem som inte lånas och säljs så mycket.

På detta sätt är LasseMaja, Linnea, Sune och Bert, Max och Pippi Långstrump – alla dessa hyvens och rättrådiga typer – med och hjälper fram en drös smalare bokälsklingsfigurer.

Det är med böcker som med människor: Det är inte i alla väder bättre att vara omtyckt av de flesta, än att vara älskad av en eller få!

Så här kan fonden fungera för att författarna (och tecknarna, översättarna och fotograferna) styr över den. Via stipendierna går pengar från det som lånas hej vilt till det mindre utlånade, från de glatt snurrande detektiv- och spänningskarusellerna till de mer sparsmakade ordgungorna. Från lättsmält till det med Hellsingskt tuggmotstånd.

Förlorar författarna makten över fonden, förlorar de också rätten att bestämma över hur deras egna pengar ska fördelas.

Kanske är det den kvalitativa prövningen som Författarfonden gör genom sina stipendienämnder som Kulturutredningen särskilt ogillar. Den tycker ju inte ens om själva ordet ”kvalitet”. Ett ord vars innebörd ”hittills inte kunnat preciseras”. Som man förstår nog så bekymmersamt för ugglor, farbrornallar och organisationsutredare.

En gång, när jag var i trettonårsåldern, blev jag rekommenderad en bra bok av ett bokhandelsbiträde med röda naglar i Bandhagen.

Nästa vecka var jag där igen.

– Var boken bra? undrade hon.

– Ja, sa jag. Har du en likadan?

Då sa hon att bra böcker inte är likadana. Hon sa att det som är bra med bra böcker är att de är olika. De är bra på sina egna sätt. Hon förstod vad litterär kvalitet innebär. Varför lånades hon inte in till Kulturutredningen?

Hon skulle säkert ha tittat sig runt i den nutida bokhandeln, betraktat allt serietillverkat, strömlinjeformat, massmarknadsfabricerat och så gått till biblioteket och konstaterat hur lik bokhandeln den blivit: mest av det mest efterfrågade och aktuella.

Och så skulle hon ha sagt:

– Det här är vad kulturutredningen borde göra något åt!

Men i en omvärld full av kulturella utmaningar och problem väljer kulturutredningen i stället att ge sig på den goda, solidariska, kvalitetsbefrämjande Författarfonden, som ingen någonsin haft ett ont ord att säga om.

Kanske måste vi mobilisera litteraturens illbattingar i kampen. Jag är säker på att vi får internationellt stöd från Huckleberry Finn!

Ulf Stark gav senast ut ”Krutpojken” (2008)
 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut