I det nya decenniets första bistra dagar håller kylan landet i ett strypgrepp. Det är som vargavintrarna under krigsåren; en blek måne lyser över isarnas snötäcke och huvudstaden vilar under sin vita svepning och väntar – på vad då? Bättre tider. Att konjunkturen ska vända och jobben komma tillbaka? Att snön ska smälta och konsekvenserna av gårdagens politiska utsvävningar bli synliga?
Det har varit en konstig tid, full av tillbakablickande och vemodiga trippar.
Reaktionen, om man får använda ett gammalt ord om en gammal företeelse, har härjat vilt, inte minst i kulturlivet. I teve huserar ”På spårets” Fredrik Lindström och Kristian Luuk. 90-talets rolighetshjältar liknar numera två gammaldags realskolelektorer som sätter kvinnliga deltagare på plats om de tar för mycket plats. Ja, om man tittar noga är det fullt av mässande farbröder och tigande kvinnor överallt, i ”Parlamentet”, på teatrarna, i politiken och näringslivet.
På Stadsteatern i Stockholm super och skränar Dan Ekborg som herr Puntila i en fullständigt sanslös destruktion, inte bara av pjäsen utan av själva idén om samhällskritisk teater. Kan man göra borgerlig umpa-umpaunderhållning av Brecht? Tydligen. Men när vinden ligger på från rätt håll överröstas Puntilas fyllevrål av det nostalgiska suckandet från Nybroplan och Dramaten där ”Scener ur ett äktenskap” och Killinggängets navelskåderi har dragit fulla hus. Leif Zern skriver om den nya anpasslighetstrenden: ”Det går en liten trivselvåg genom svensk teater för närvarande, och om vi inte aktar oss kommer den att växa till en bred flod i upplevelseindustrins kölvatten.” (DN 16/11).
Vårt nuvarande kulturklimat har alltså inte mycket att göra med bilden av Sverige som ett modernt, öppet och progressivt land över huvud taget.
Det är ett mycket äldre samhälle med andra slags överenskommelser som plötsligt skymtar fram. Det oscariska kanske, med dess ängsliga, provinsiella, självbeskyddande borgarklass. Allt obehagligt och upprörande är bannlyst, radikaler gör bäst i att gå i landsflykt eller hålla käften.
Under hösten liknade svenskarna de tre små aporna, ni vet, som inget vill se, inget vill höra och inget vill säga. Samtidigt som underhållningskulturen har fått fungera som en snuttefilt under krisen har hatet mot konstnärer och intellektuella antagit groteska proportioner. I samband med den statliga konstnärslönens avskaffande växte det till ett slags lynchstämning, i bloggosfären till en riktig orkan. Anna Hallberg sätter fingret på den avgörande punkten när hon skriver att det är en skam att Sverige inte anser sig ha råd med ett anständigt kulturklimat. ”Vilka värdegrunder vill vi ha i Sverige? Vilka instanser ska få finnas i samhället? De är inte gratis.” (DN 7/1).
Men läget är värre än så, för nu finns inte längre någon gemensam uppfattning om hur ett anständigt kulturklimat skulle kunna se ut, om svenskarna till äventyrs tyckte sig få råd med ett.
Visst har det varit en obehaglig tid. Jag kan till exempel inte komma över att Ann Jäderlund ställde sig försiktigt positiv till att skriva kärleksdikt till kronprinsessan Victoria och Daniel Westlings bröllop i juni. Eller att Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet såg sig tvungen att skälla ut de författare som vägrade att se sig själva som knähundar åt hovet. Eller att initiativtagaren Mårten Castenfors, chef på Liljevalchs konsthall, tyckte att det var larvigt att folk var så ”känsliga”.
Rojalism och rasism, kulturhat och tom underhållning, feghet och blek kommersialism präglar upptakten till det nya decenniet, som av allt att döma kommer att se Sverigedemokraterna ta plats i riksdagen. Snön faller, landet sover sin törnrosasömn. Det är ett annat samhälle som skymtar under vintertäcket, ett mycket äldre. Jag gillar det inte särskilt.