Stora kulturinstitutioner som inte har råd att betala sin personal, underfinansierade konstmuseer som inte har råd att köpa in utställningar, utövande konstnärer vars stipendier och bidrag ligger på usla nivåer, nej, jag kan inte se att svenskt kulturliv blomstrar på det sätt som den avslutade kulturutredningens ordförande Ewa Swartz Grimaldi påstod inför fullsatt salong på Stockholms stadsteater i tisdags.
Det går inte heller att finna någon tröst i att Sverige ligger i EU-toppen när det gäller både kulturutövande och kulturkonsumtion. Medborgarna borde i stället känna sig grundlurade. Deras tydligt demonstrerade intresse för kultur och konst tas ju inte på allvar. Bland de tydliga restriktioner som kulturutredningen har haft att hålla sig till finns nämligen stränga förhållningsorder om att inte föreslå kostnadsökningar, utreda filmområdet (där en annan utredning redan sitter) eller public service.
Så vad blir kvar? Alldeles för lite, fruktar jag. Ni har redan läst om de tre ”supermyndigheterna”, eller sfärerna, som ska ersätta dagens 24 myndigheter på kulturområdet, om konfiskeringen av Författarfonden, nedläggningen av Rikskonserter, regionalisering och mycket annat. Om man lyfter blicken en aning urskiljer man formuleringar som pekar åt ett visst ideologiskt håll. Här och där, särskilt i utredningens första del som kallas Grundanalys, finns antydningar om att individen i första hand kanske inte längre är medborgare utan konsument och konstnären inte längre konstnär utan entreprenör (eller festfixare). Formuleringen från 1974 om att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar anses inte längre relevant.
Men det är ändå inte riktigt vad det handlar om. Det här handlar i stället om hur statliga utredningar används som skenmanövrar.
Verklig politik betyder nästan alltid tillskjutandet av resurser, fråga vilken politiker som helst. Omorganisation och hårklyverier är i stället sådant man ägnar sig åt när man varken har konkreta idéer eller några pengar att förverkliga dem med, fråga vilken företagsledare som helst. Så varför är den svenska kulturen fattig?
Svaret på den frågan ger Lars Ilshammar och Daniel Suhonen i debattartikeln ”Falsk matematik” (Aftonbladet 12/2). Enligt deras uppfattning är kärnproblemet i svensk kulturpolitik inte – som byråkraterna gillar att intala sig – bristen på utredningar, utan helt enkelt bristen på resurser: ”den giftiga blandning som uppstår när personal- och lokalintensiva verksamheter inte får full kompensation för pris- och löneökningar”.
Det är kort sagt den gamla vanliga soppan, säger Ilshammar och Suhonen. Ett budgettrick som garanterar att nya nedskärningar kan genomföras utan att de ser ut som nedskärningar.
Och det är här det stora problemet med kulturutredningens betänkande finns. Där finns inget nyliberalt tankegods, faktiskt inte mycket av ideologi över huvud taget, även om denna tröttsamma idé om statens kapitulerande inför allt ansvarstagande naturligtvis är politisk i sig. ”Samhället” verkar i kulturutredarnas ögon knappt längre existera. Varför har då utredningen över huvud taget kommit till?
Min vilda gissning är att 1974 års efterhängsna kulturpolitiska idéer har varit en nagel i ögat på borgerligheten så länge att alliansen helt enkelt var tvungen att göra något åt dem. När det av olika skäl visade sig vara svårt (Lena Adelsohn Liljeroth är ju till exempel inte nyliberal utan kulturkonservativ) gick luften på något vis ur hela projektet.
Vad som blivit kvar är en farlig, byråkratisk klåfingrighet som inte har någon aning om varför den fingrar, som inte har några resurser att fördela och som kommer att ställa till det för oss i åratal framöver om den ges fria tyglar.