Man inbillar sig gärna att debatten om Lars Vilks rondellhund bara handlar om vårt, det vill säga västvärldens, förhållande till islam – men jag tror inte alls att det är där skon klämmer. I själva verket, och det har blivit tydligare för varje dag som går, rör den upp starka känslor för att den handlar om oss själva och om någonting som håller på att hända med oss just precis i denna stund. Det kanske över huvud taget inte är islamisterna som är måltavlan för Vilks vivisektioner, utan vår egen samtid. Den som hatar särlingar och provokatörer, och konstnärer mest av alla.
Med stöd av så skilda auktoriteter som Hanna Arendt och Samuel Huntington (ett tidens tecken, att ”Civilisationernas kamp” blir ett tillhygge i diskussionen) hävdar Ann Heberlein (Expressen 22/3) att Vilks rondellhund inte är dålig konst, men däremot ett uttryck för dålig moral.
Yttrandefriheten, om jag kan tolka Heberlein, bör värderas i relation till huruvida avsändaren (i det här fallet en konstnär) är intresserad av att ”komma överens” med andra än dem som tycker som jag själv.
Är detta vad jag tror att det är, en ny definition av yttrandefriheten där bara de som ”kommer överens” med varandra ska få komma till tals? Kulturkonservatismen dragen till sin yttersta spets, eller är det den nya småborgerligheten som talar? Den som vill att kultur ska vara uppbygglig och behaglig utifrån något slags luddigt definierad minsta gemensamma nämnare.
Heberlein är inte ensam. Publicistklubbens Ulrika Knutson undrar (Fokus 10/3), utifrån en helt annan utgångspunkt, men med samma resultat, om Lars Vilks ligger vaken på nätterna och begrundar sitt verk. Enligt henne är rondellhunden dålig konst, en ful jycke. Resonemanget blir ungefär att om det är smaklöst är det dålig konst, och om det är dålig konst har det inget existensberättigande.
Egentligen är det ganska enkelt. SR:s Gunnar Bohlins hade en poäng när han sa att det naturligtvis är en lika stor rättighet att vara förbannad på Vilks och på västimperialismen som det är att rita teckningarna, men att det är en helt annan sak.
I principfrågan gäller det fortfarande att ta avstånd från dödshoten och alla slags konsensuskulturer, faktiskt även den svenska som konstnären Lars Vilks älskar att sätta tänderna i.