Generationsklyftan i mediesamhället handlar om förhållandet till offentligheten. Antingen är man en digital inföding som lägger ut berättelsen om sitt liv på Bilddagboken, febrigt uppdaterar sin status på Facebook och via Twitter, hela tiden pendlar mellan olika framställningar av sig själv på samtidens stora scen. Att vilja bli sedd är också att bli bedömd, så det gäller att skapa sin bild och identitet på rätt sätt.
Så finns vi andra som inte vant oss vid den olidliga lätthet med vilken infödingarna betraktar sitt maniska deltagande i offentligheten. Som tycker att alla blivit tonåringar som provar kläder i provrum av glas.
Men den där narcissismen går över, har jag tänkt, medan jag åldersstiget skickat sms med pannan rynkad av koncentration. Och nu händer något. Alltfler drar sig tillbaka från sina självpåtagna redovisningsplikter. I alla fall är det så Linda Skugge i senaste Amelia motiverar att hon helt upphört med mejlandet och kurerat sitt ”datorberoende” på klinik. På Facebook packar många ihop som inför någonting större än en lång resa, och på många bloggar samlas dammet sedan veckor eller mer, och de hamnar i det där ingenmanslandet bland bokmärkena: lever eller inte?
Anders Mildner påpekar i Svenska Dagbladet (17/6) att det här suget efter rampljus förstås inte är nytt, det är bara formerna som uppdateras, men att vi ändå betalar ett existentiellt pris för den kultur vi lever i. Å ena sidan: en djup längtan efter att bli sedd och kanske uppfångad. Den gamla urbana myten om modellagenturerna som hittade nya stjärnor i rulltrappan handlar i dag om möjligheterna att bli sedd av Talang-, Idol- och andra informella juryblickar.
Å den andra en rädsla för samma blick. I det hypermoderna förhållandet till offentligheten, där gränsen mot det privata handlar om hur hög status du har, lever konservativa värderingar kvar som handlar om skam och anseende. Expressen rapporterar (16/6) att Jackie Ferm, dotter till Lars-Inge Svartenbrandt, hämnas på sin far genom att vika ut sig. Med sin kropp i offentligheten tänker hon berätta något som ska få honom, den notoriske återfallsförbrytaren, ”att skämmas lite”.
Och vips är vi tillbaka i en värld som är mycket gammal.