På 70-talets skolgårdar levde vandringssägner om en ung mamma och ett litet barn som åker tåg. Barnet sparkar en äldre man på smalbenen fast han säger ifrån. När han ber mamman att säga till svarar hon att barnet ”fått en fri uppfostran”. Då spottar mannen på barnet: ”jag har också fått en fri uppfostran”.
I sin nya bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” använder psykiatrikern David Eberhard historien som en ”illustrativ” vandringssägen för att håna ett Sverige ”där alla får vara lucia på dagis”. Jag läser boken delvis som en intressant bakgrund till debatten om Anna Odell, där David Eberhard varit en framträdande röst. ”Ingen tar skit” liknar författaren Marianne Alopaeus uppgörelse med välfärdsstaten i ”Drabbad av Sverige” 1983, som använde samma vandringssägen.
Sensmoralen hos författarna är att svenskarna är bortskämda kräk i statens koppel. ”Det har under så lång tid varit förbjudet att tänka själv”, menar Eberhard och ser en kultur av kränkta människor i ett rike dikterat av ”den avundsjuka arten av socialism”. Med jantelagen i högsätet är ”offermentaliteten” en ”grundförutsättning för överlevnad”. När vi ”importerar” ”traditionella hederskulturer” som reagerar ”naturligt och explosivt” får vi perspektiv.
Varför är svensken så missnöjd fast hon har det så bra? frågar många böcker nu. Eberhards svar går ut på att obegriplighet har blivit en norm. Ingenting ”får vara vad det synes vara”. Vi kunde leva i den bästa av världar, men ”psykoanalys, konstruktivism och modernism” har förändrat oss kollektivt. Vi läser ”obegripliga dikter där inte ens poeten själv förstått vad han eller hon skrivit”, vilket inte är särskilt förvånande eftersom ”svammel är svammel”. Ingmar Bergman är vår idol.
Här duggar diagnoser som ”konspiratoriskt lagd, på gränsen till psykotisk”, ”rättvisehysteri”, ”vidskepelse”, ”grotesk” och ”institutionaliserad paranoia”. Psykoanalytikern Melanie Klein hade ”perverterade fantasier” om ”uppenbara idiotier” utan ”rim och reson” som ingen ”normal människa” har. Deckare är enda alternativet till ”snurriga, osammanhängande omedvetna fantasier” med Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” som det sjukaste.
Eberhards idealmänniska ”ältar” inte, utan glömmer. Han återkommer till naturens ordning, som lösning på nuet där känslan av tomhet breder ut sig i en hyperkapitalistisk västvärld. Det var länge sedan jag läste en så auktoritär bok om befrielse.