I ett av mina tidiga – och mer inbilska – ögonblick som skribent råkade jag en gång kalla Harry Martinsons ”Aniara” för en ”jönsig rymddikt”.
Det skulle jag inte ha gjort. Rasande läsare sände snabbt aggressiva skurar av både rymdsten och rymdgrus rakt in i mejlkorgen. Få diktare, lärde jag mig, har lika trogna tillbedjare som Harry Martinson. Det är heller inte så underligt om man betänker hans förmåga att skildra sitt ofattbara levnadsöde i såväl överjordisk naturlyrik och prosa som ”Nässlorna blomma”, en av det svenska språkets mest omedelbart berörande böcker.
Men ”Aniara”, hans rymdepos om goldondern som hamnar ur kurs och drar i väg sina passagerare mot oändligheten, far fortfarande vilse för mig.
När boken utkom 1956 väckte tidningen Expressen rabalder genom att döpa Martinson till ”Rymd-Harry” i en rubrik. Lars Widding, som intervjuade författaren, ställde frågan ”Vad käkar dom egentligen?” och översköljdes av kritik: vulgärt! (tidigare chefredaktören Ivar Harrie, klassiskt skolad, fick rycka ut och försvara reportern med argumentet att de gamla grekerna skulle ställt samma fråga). Olof Lagercrantz lär ha blivit vansinnig och kallat Expressens tilltag för ”ett slag i diktarens ansikte”.
Detta var 1956. Modernismen låg tung och vred över landet.
I veckan sattes ”Aniara” upp igen, som jubileumsföreställning för 50-årsfirande Stockholms stadsteater. Kalla kriget är över, men tanken är förmodligen att pjäsen ska vara än mer ”aktuell” i dag, det vill säga att vår tid ska kunna identifiera hotet om en förstörd planet (klimatet) och tolka den mystiska Miman (internet). Elektronikaikonen Kleerup har ersatt Karl-Birger Blomdahl, som tonsatte verket för Stockholmsoperan när det begav sig. Daisi Doody dansar yurd och jollrar Dorisburgslang, fototurben utraderar jorden och systemen för logostylisk prövning går åt helvete, men som drama har ”Aniara” också i dag ett avgörande problem. Det händer ingenting. Jag känner fortfarande större lycka när jag hör undergången besjungas i Mikael Wiehes ”Titanic” än inuti Martinsons högtflygande rymdskepp.
På Stadsteatern söker jag stöd för min bristande inlevelse hos en omdömesgill person, som inte heller han förmått ryckas hän av Martinsons undergångsvision, trots att han i egenskap av grubblande gymnasist 1956 borde ha stått rakt i skottlinjen för de existentiella salvorna om människans hemlöshet.
Kanske – tänker jag – är vår generationsöverskridande skepsis ändå ett bevis på ”Aniaras” status som betydande konstverk: man behöver inte älska det, men det framkallar i alla fall uppfattningar. Vi står ju vid snittarna och talar om det.
Vad gäller rymdresenärernas matvanor och Lars Widdings fråga fick den faktiskt också ett svar. ”Resan skall fattas symboliskt”, menade Martinson. ”Det är en resa genom alla tider, då kan man ju strunta i potatisen och korven och äggen”.