Under Bonniers mytomspunna förlagsfest på Manilla i veckan kom jag i samspråk med en erfaren nyhetsreporter och en ännu mer erfaren lyrikkritiker (den senare så pass erfaren att han hunnit gå i pension). Jag framkastade idén att lyrikkritikern – en av Sveriges bästa och kunnigaste folkbildare – borde börja med föreläsningar för journalister om poetiskt bildspråk, som inspiration till alla pappersarbetare i det dagliga tidningsspråkets massafabrik.
Mitt förslag mötte avsevärt större genklang hos nyhetsreportern än hos lyrikkritikern, framför allt för att den senare inte trodde sig ha något att bidra med till den förre.
Det tror jag är en fundamental missuppfattning. I veckan recenserades Lars Gustafssons nya diktsamling ”Om begagnandet av elden” i Sydsvenskan av tidningens chefredaktör Daniel Sandström (tillika disputerad litteraturvetare). Tilldragelsen bedömdes som tillräckligt apart för att branschtidningen Medievärlden skulle ringa och ställa frågor: ”Hinner du recensera dikter?”
Man kan se frågan som ett bevis på den tilltagande sektionaliseringen av svensk journalistik. Var sak på sin plats: skridskorna i isskåpet och lyriken för noblessen.
Personligen tycker jag att denna tendens är oroande. Var om inte på kultursidorna – journalistikens friaste forum – ska vi uppfinna nya sätt att berätta om världen och verkligheten?
På Manillafesten talade många också entusiastiskt om Jens Liljestrands vackra och originella vidarediktning av Per Anders Fogelströms Stadserie, som publicerades i DN Kultur förra helgen.
I den tecknade Liljestrand – själv både skönlitterär författare, litteraturvetare och reporter – inte bara ett självlysande panorama av dagens Sverige, utan gav också exempel på ett alternativt berättarsätt som visar en väg vidare.
Det stora hotet mot svensk kulturjournalistik är inte en inbillad ideologisk likriktning, utan fantasins frånvaro.