Trettio år efter sin första singel gör Madonna fortfarande alldeles perfekt popmusik och vi vill ha henne mer än någonsin.
En gång blev jag utslängd från diskoteket Grottan i Linköpings gamla Folkets hus. Det var femtonårsgräns. Jag var tolv och såg ut som nio. Innan vakten släpade ut mig stod jag vid dansgolvet och beundrade ett par Madonnawannabes. Så kallades tjejer som hade tyllkjol, spetshandskar, krucifix, bar navel och smala, glittriga armband som rasslade när de gjorde dramatiska poser till ”Into the groove”. De dansade bara med varandra, aldrig med några killar. De rökte mentholcigg på parkeringsplatsen utanför. Och de dyrkade Madonna.
27 år senare dj:ar jag i samma lokal. Nu är jag äldst, de flesta gästerna var inte ens födda när Grottan hade öppet. Bara en sak är konstant: Madonna. Dansgolvet kokar när jag spelar hennes nya singel ”Give me all your luvin’” – ett studsande underverk av ärtiga gitarrer, söta syntar och en hejaklack, bestående av MIA och Nicki Minaj, som bokstaverar ”love” som ”L-U-V” (exakt som The Shangri-Las i en sextiotalslåt) och rimmar ”wanna” med ”Madonna”.
Och vi vill ha Madonna. Mer än någonsin. 30 år efter sin första singel gör hon alldeles perfekt popmusik: fjäderlätt, stöddig, sprallig. Efter hennes vidunderliga framträdande på Super Bowl förra helgen kändes Lady Gagas hela karriär plötsligt som pausunderhållning i väntan på en ny Madonnaskiva. Och uppe i himlen sitter Michael Jackson, som en gång kallade Madonna ”elak häxa” när hon försökte släpa med honom på strippklubb, och försöker intala sig att det är finare att vara kung än drottning av pop, att han var en överlägsen sångare och dansare. Men det svider ändå när han inser att hon släppt fler fulländade hitsinglar.
Antalet personer som, likt Jacko, anklagar Madonna för häxkonst har ökat de senaste åren. Det anses orimligt att träning, meditation och ångkokta grönsaker kan få en 53-åring att se så ung ut. Madonna måste ha gjort en sponsordeal med Satan, byggt ett hemmaspa med badkar fyllda av jungfrublod eller smusslat undan ett Dorian Gray-porträtt på vinden. När hon sa att hon undvek att vistas i solen började fansen misstänka att hon var en vampyr.
Ur ett konstnärligt perspektiv är den analysen korrekt. Madonna har under hela sin karriär parasiterat på andra artister: knyckt och kommersialiserat deras idéer, sugit åt sig deras livskraft för att hennes egen stjärna ska lysa starkare. Hennes MTV-sända hångel med Britney Spears och Christina Aguilera (som båda två hyllades som ”den nya Madonna” i början av nollnolltalet) blev en dödskyss för de yngre sångerskornas karriärer. Under Super Bowl-showen flankerades Madonna på samma sätt av MIA och Nicki Minaj. Om några år kommer de antagligen att hanka sig fram på företagsgig medan den voguande vampyrdrottningen är mäktigare än någonsin.
Konspirationsteoretiker noterade också att hjälmen med horn som Madonna bar på Super Bowl – medan hundratals inoljade muskelmän släpade hennes podium genom arenan – fick henne att se ut som Baphomet, getdemonen som ibland förknippas med det mytomspunna sällskapet Illuminati. Hela showen var enligt dessa teorier en ockult ritual. Baphomet har givit Madonna evig ungdom i utbyte mot att hon hjärntvättar oss.
Men ”Give me all your luvin’” får mig inte att tänka på getdemoner eller vampyrer. Den fyller mitt huvud med östgötska Madonnawannabes och mitt hjärta med L-U-V.