Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kroppen, själen, penistjuven

Foto: Alamy

Kastrationsångest har sällan grund i verkligheten – men skräcken är lika verklig för det. Agnes af Geijerstam läser två nya böcker om hur våra tankar och känslor kan hänga tätt ihop med fysiologiska funktioner.

Först försvinner penisarna i Nigeria.

Sedan försvinner de i Singapore, Hong Kong, Malaysia och på den kinesiska ön Hainan.

De har visserligen inte riktigt försvunnit på riktigt, för som vi rationella människor vet finns inte magi. Det går inte att trolla bort någons könsorgan. Men paniken är verklig, skräcken över att någon antingen helt sonika har stulit ens penis, alternativt att den är förtrollad och håller på att sugas in i kroppen och att det kommer leda till en snar död. Skräcken är tillräcklig för att misstänkta häxor ska lynchas, helt oskyldiga tigrar slaktas för att komma åt lämplig medicin, eller bara att den drabbade ska hålla så hårt i sina könsorgan att de tar fysisk skada. Verkligheten återkommer nästan alltid efter ett lugnande samtal på sjukhuset, och penisarna upplevs återvända till sin rätta plats. Ingen mer behandling behövs.

Vi kommer tillbaka till det här med om saker är på riktigt.

För det handlar alltså om en kulturellt präglad vanföreställning, som står i centrum för den amerikanska journalisten Frank Bures bok ”The Geography of Madness – Penis Thieves, Voodoo Death, and the Search for the Meaning of the World’s Strangest Syndromes” (Melville house).

Bures blir så fascinerad av de försvunna penisarna att han lämnar sin höggravida fru hemma i Portland och åker på en sista machoresa innan han ska bli en ansvarstagande far. Han tar sig till Lagos och letar efter någon som kan berätta för honom hur det känns att få sina könsorgan stulna. Det går inte så bra. Till slut hittar han några nigerianska journalister som berättar att penisstölder inte längre existerar, att människor inte är lika vidskepliga längre, att utbildning kommer göra allt bra. Någons faster hade visserligen blivit utsatt för magi, men just penisstölderna är ett passerat kapitel.

I det amerikanska psykiatriförbundets kodbok över olika psykiatriska diagnoser fanns tidigare ett appendix kallat ”cultural-bound syndromes” som i den nya upplagan är omdöpt till ”Cultural concepts of distress”. Där kan man hitta koro, som penisstölderna kallas, tillsammans med andra sjukdomar som varit svåra att beskriva utifrån den amerikanska kontext – eller kanske ännu hellre kultur – som resten av diagnoserna har formulerats.

Koro – ordet har sannolikt malaysiskt ursprung – verkar ha sin orsak i en väldigt stark tro på häxkraft snarare än på någon underliggande psykisk sjukdom. Det är smittsamt, i södra Kina lyckades en rektor smitta en halv skola när han berättar om en elev som drabbats. När det uppmärksammas i media sprids det, sedan försvinner det. Oftast är det mäns könsorgan som påverkas, men kvinnliga patienter förekommer också.

 

Liknande penisstölder har förekommit i Europa och finns beskrivna i Frankrike på 1400-talet

 

Liknande penisstölder har förekommit i Europa och finns beskrivna i Frankrike på 1400-talet, men de försvann när medicinen stegvis blev en fråga för naturvetenskapen som ju var aktivt ointresserad av häxkraft. I Kina är den traditionella medicinen i högsta grad traditionell, det är ett tankesystem som sträcker sig minst 2500 år tillbaka i tiden och som skiljer sig radikalt från den mekanistiska och biokemiska filosofi som dominerar all annan medicin. Här är det värme och kyla, yin och yang och kosmisk balans som är viktigt. Signalsubstanser – not so much. Den traditionella kinesiska medicinkulturen rymmer fortfarande en logisk plats för penistjuvar, även om de verkar vara på utdöende, på de platser i Sydostasien som Bures besöker pratar folk också om utbildning och hur vidskepelsen är något som hör till historien.

Slutar man tro på magi så finns heller inget utrymme att drabbas av den, vare sig psykiskt eller fysiskt. För känslan av att penis försvinner är väl ändå på riktigt? Lika riktig som de symtom upplevelsen av elektromagnetisk strålning väcker hos elöverkänsliga. Trots att det inte är elen som är orsak, lika lite som magi orsakar koro. Bures refererar till ”bio-attentional looping”, ett begrepp som har använts inom teorier kring posttraumatisk stress, som innebär en negativ cirkel av tankar och fysiska symtom som förstärker varandra. Det är placebos illvilliga kusin nocebo som bråkar med våra kroppar, och göds av det vi tror på och de berättelser om verkligheten vi bär med oss.

Det finns inom läkarvetenskapen en sorts fallande skala för vad som är på riktigt. Riktigast är ett brutet ben, en inflammerad blindtarm, ett konkret problem som kan avhjälpas handgripligen. Sen finns det problem som är mätbara och åtgärdbara genom läkemedel, högt blodtryck till exempel. Att orsaken till det höga blodtrycket i de allra flesta fall inte går att identifiera är kanske störigt, men inte tillräckligt störigt för att det ska bli ett problem. För det finns ju piller som fungerar. Sist på skalan finns sådant som inte går att mäta, och kan vara väldigt svårt att avhjälpa. Tänk långdragen ländryggsmärta. För att inte tala om olika psykiatriska sjukdomar. Av någon outgrundlig anledning följer också läkarspecialiteternas status denna skala.

 

Ju mer ogripbart något är, desto mindre åtråvärt är det

 

Ju mer ogripbart något är, desto mindre åtråvärt är det. Och börjar det ve och fasa tangera alternativmedicin så börjar ofta raljansen sippra fram. Evidensbaserat ska det ju vara (eller åtminstone följa gammal ohejdad vana). Men vad händer när riktig forskning börjar intressera sig för flummet och letar efter orsakerna till att så många människor faktiskt tycker sig hjälpas av annat än skolmedicin.

Om ”The geography of madness” är en hybrid mellan underhållande resereportage, medicinhistoria och hitta-dig-själv-i globaliseringens tidevarv-historia så är ”Cure: A journey into the science of mind over body” en verklig juvel i den mer rättframma vetenskapsjournalistiska genren. Jo Marchant är doktorerad i genetik och medicinsk mikrobiologi, hon har jobbat på Nature, New York Times, Guardian. Hon har definitivt inget till övers för fejkforskning eller illa underbyggda slutsatser och vet hur man värderar en ogenomtränglig artikel i en vetenskaplig tidskrift. Det är bra, för det inger förtroende och gör hennes exempel i boken än mer fascinerande. För de är ju på RIKTIGT. Riktig och kreativ forskning gjord på respekterade institutioner av riktiga forskare, intervjuer med de riktiga människor som har blivit hjälpta på riktigt.

Det är placeboforskaren som får sina studieobjekt att prestera bättre när han ger dem fejkad syrgas vid höghöjdsträning. Det är hypnotiserade patienter vars operationer blir mer lyckade, eller som av ett trollslag blir av med sin IBS (forskarna förnekar all inblandning av magi). Hur ett glas blåfärgad jordgubbsmjölk med lavendelessens kan ersätta halva dosen immunhämmande läkemedel för en njurtransplanterad och hur meditation eventuellt kan hjälpa till att läka hjärnor som skadats av fattigdom och utsatthet i barndomen. Brännskadeoffren vars lidande görs lite mer uthärdligt med hjälp av virtual reality – Marchants bok är fylld av uppenbarelser. Kroppens funktioner kan påverkas på fler sätt än genom läkemedel eller medicinska apparater och det finns ingen del av oss som självständigt tickar på, inte ens hjärtat.

Vårt sinne kan göra oss friskare, och det kan få somliga att bli av med sin penis. Det är makt. Kanske kan den makten användas i framtiden. Så vi alla mår bättre vill säga, inte så vi börjar inbilla oss saker om våra könsorgan.