Kuba från den ljusa sidan

Det är morgonrond på Pedro Kouri-sjukhuset, Havannas sjukhus för hivinfekterade. Vi kommer till ett rum där en tandlös kvinna som livet farit hårt fram över hälsar oss med rökskadad röst. Min kollega överläkaren går fram och hälsar henne med en kyss på kinden.

När vi några timmar senare sitter och pratar i den slamriga lunchmatsalen där den enkla lunchen kostar motsvarande 30 öre berättar han lite om sin situation. Lönen är 600 pesos i månaden, vilket är cirka 300 kronor i dagens växlingskurs mot dollar.

- Hur kan du då ha bil och hus? frågar jag.

- Hyran är bara 30 pesos. Bil får man efter ansökan och när den beviljats kostar den bara 4 000 pesos, det går att få ihop även på min lön, säger överläkaren som vidareutbildats i Frankrike.

Jag finner ingen bitterhet hos honom och stämningen på sjukhuset är god med en jämställdhet mellan personal och gentemot patienterna som vi kan avundas. Om man ska döma av sjukvården är det svårt att förstå den ensidigt negativa bild som ges av Kuba nu när den gamla trötta revolutionen just firat 50 år.

Det enskilt bästa måttet på ett lands hälsoläge är barnaöverlevnaden upp till fem års ålder. Som framgår mycket tydligt av den globala hälsovärldskarta som tagits fram på Karolinska institutet och som WHO nu gjort till sin är det en mycket klar korrelation mellan ett lands ekonomi och chansen för dess barn att överleva till fem års ålder.

Men välstånd ger hälsa, och hälsa ger välstånd. Välståndets respektive armodets fördelning, vilken står under politisk kontroll, spelar också roll, och det tydligaste exemplet på det från hälsokartan är Kuba. Trots en svag ekonomi på grund av både inre (statskontroll) och yttre (handelsembargo från USA) hinder är barnaöverlevnaden jämförbar med den i det mer än 20 gånger rikare USA.

Överlevnadsstatistiken på Kuba omvittnas som pålitlig. Jämfört med länder med samma bruttonationalprodukt är skillnaden i barnaöverlevnad mycket stor. Medan åtta barn av tusen levande födda dör före fem års ålder på Kuba, är motsvarande siffror 150 respektive 120 i Kamerun och Laos, som har en liknande BNP per capita. Sverige intar en mycket hedrande förstaplats på denna karta och har alltså den bästa barnaöverlevnaden trots att vi långt ifrån är det rikaste landet längre.

Kubas prioritering av de blygsamma resurserna mot sjukvård respektive utbildning manar till efterföljd snarare än bestraffning.

Ett annat område där en ensidigt negativ beskrivning av Kuba dominerar i västerländsk journalistik är hivsituationen. I epidemins inledning tillämpade Kuba den klassiska epidemiologiska motåtgärden, nämligen ofrivillig isolering av de smittade. Det är en hårdare variant av Sveriges strategi, som var att inrätta speciella hivavdelningar innan vi visste hur och i vilken grad infektionen smittade. Inlåsning på obestämd tid har vi tillämpat endast gentemot individer som inte kunnat eller velat följa smittskyddslagens föreskrifter, alltså främst det sociala bottenskiktet av smittade.

På Kuba var inlåsningen allmän, men sedan 1993 har den allmänna isoleringen upphört. Det obligatoriska momentet består nu i en inledande tre månaders vistelse på en av de tolv sanatorier för hivsmittade där den nydiagnosticerade får lära sig om infektionen och hur man förebygger dess spridning. All behandling och uppföljning är sedan poliklinisk.

Om det är detta eller den allmänna upplysningen kring hiv i ett land med god folkbildning som gjort att epidemin fått ett så begränsat anslag är svårt att veta, men faktum är att Kuba har den överlägset lägsta hivspridningen i Latinamerika med 3.200 smittade enligt statistik från 2001, detta på elva miljoner innevånare. Siffran är lägre än till och med i Sverige och det trots att man till för några år sedan hade en rätt omfattande sexturism som nu är hävd.

I de angränsande länderna Haiti och Dominikanska Republiken (dit svensk turistnäring nu omdirigerat Kubaturisterna) är 250.000 respektive 130.000 smittade av 7,8 respektive 8,5 miljoner innevånare. I Kubas fall kan vi också vara säkra på att det inte finns något större mörkertal (smittade men ännu inte testade), eftersom mer än 20 miljoner tester utförts, fullt jämförbart med Sveriges cirka 15 miljoner. Alla hivsmittade på Kuba har dessutom gratis tillgång till alla de typer av läkemedel (egentillverkade) som krävs för att hålla infektionen i schack.

Om Kubas demokratiska tillkortakommanden är vi väl informerade. Det är nog ingen som är obekant med att där inte finns någon fri press eller att offentlig regimkritik är förbjuden. Säkert finns fortfarande politiska fångar även om de blivit betydligt färre (och i alla fall inte är fler än de som USA håller under helt rättsvidriga former på Guantánamo). Allt detta ska vi kritisera och ge oss på vid varje upptänkligt tillfälle.

Men att Sverige hänger med i den från USA dirigerade upptrappningen i förföljelsen av Kuba gör mig som socialdemokrat mycket ledsen. Jag vill att Sverige i stället ska göra allt för att Kuba inte ska lämnas att falla tillbaka och åter bli ett karibiskt Las Vegas.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut