I 50-talsserien "Mad men" får hemmafrun Betty rådet av sin läkare att gå till en psykolog.
- Det är inte alls lika skamligt nu som det var förr, du vet, säger hon lirkande till sin man för att få hans tillåtelse att gå.
Hos terapeuten ligger hon sedan på divanen och säger att det är så obekvämt att prata om sig själv, och på kvällen när hon gått och lagt sig ringer hennes man till terapeuten för att fråga vad det är för fel på hans hustru.
- Hon är en mycket nervös kvinna, säger terapeuten. "You're doing the right thing."
Med the right thing menas alltså att låta henne ta till en sådan ytterlighet som att gå i terapi. Något så extremt.
På 00-talet är terapi helt normalt, och speciellt i amerikanska filmer och tv-serier. Terapeuterna har blivit ett bestående, kanske alltmer nödvändigt inslag och terapin är inte sällan själva navet som berättelser kretsar kring. Terapeuter kan komma in i alla sammanhang, överallt. Alla kan behöva gå och snacka med någon.
Den enda figur som fortfarande i vår tid är tveksam till terapi är den tuffe mannen. Vi har sett honom söka hjälp i "Sopranos" hos Lorraine Braccos doktor Melfi så klart, i "Analyse this" och "Analyse that"-komedierna där Billy Crystals jönsiga shrink skulle få ordning på känslorna i Robert De Niros New York-gangster och i "The departed" där Vera Farmiga spelar en polispsykolog som har relationer med två rivaliserande stenhårda snutar.
Terapi är en amerikansk medelklassneuros som måste avhandlas och terapeuterna är en sorts tänkbara räddare i nöden. Psykisk perfektion inom räckhåll i fåtöljen bredvid.
Men verklighetens terapeuter är inte helt nöjda. På en psykoanalyskongress i New York där terapikomedin "The treatment" från 2006 visades av regissören Oren Rudavsky (som dedicerat den till sin egen terapeut) frågade en av terapeuterna när någon regissör egentligen skulle göra en seriös film om deras hängivna arbete med människor.
Svaret är: kanske aldrig.
Å ena sidan älskar drömfabrikerna sina terapeuter, å andra sidan pissar man på dem. Terapeuter i USA har länge rasat mot att man visar en kår som bryter mot de yrkesetiska reglerna. Antingen är terapeuter fascister som i "Gökboet" och "Girl, interrupted" eller också är de som i filmer som "Tidvattnets furste" med Barbra Streisand och "Good will hunting" med Robin Williams: psykologer som visserligen gör stora framsteg med sina patienter men som bara kan göra det genom att bryta mot reglerna.
Mycket har också sagts om hur kvinnliga terapeuter skildrats. De inleder oprofessionella relationer med patienter i mycket högre grad än sina manliga kolleger, och det är ovanligt att de lyckas bota manliga patienter på annat sätt än genom att just bli kära i dem och ta sig an dem på det privata planet. Manliga terapeuter brukar däremot kunna bota kvinnor utan större problem.
Men på tv håller sig många terapeuter till reglerna. Den manlige i "In treatment" och den kvinnliga i "Tell me you love me", eller dr Melfi i "Sopranos". Men så kan Melfi också fråga sig om Tony Sopranos terapi har lett till någon bättring över huvud taget.
Medan han fantiserar om att sätta på henne.
Att terapeuter är överrepresenterade på film och tv handlar inte så mycket om ett växande intresse för psykoterapi som om att terapeuten är en mycket effektiv karaktär och en berättarteknisk genväg. En tom person som kan finnas i alla miljöer och som förstärker alla andra. Allt blir så mycket enklare när det finns ett rum där rollfigurerna kan just prata fritt om sig själva på det där sättet som var så skamfyllt förr i tiden.
Borde inte terapeuterna kunna bjuda på det? De använder ju dessutom filmer i sitt arbete.
"The treatment"-regissören Oren Rudavsky, som själv har en bakgrund i den "seriösa" dokumentärfilmsvärlden, är inte säker på att den skulle kunna berätta något mer intressant om terapi. Han har sagt att det han själv lärt sig är att om man vill hitta en terapeut för egen del så bör man leta efter en som har humor.