Det har inte saknats produktplacering av Europa i amerikansk film, i synnerhet inte när det gäller Paris. Kanske på bekostnad av Barcelona, den lite smutsigare och hetare spanska metropolen som inte fått den uppmärksamhet som staden själv tycker sig ha förtjänat, med all sin Gaudí-konst och alla sina tapasbarer.
Nu är det slut på det.
Barcelonas varumärkesbyggare löste problemet genom att ringa upp Woody Allen. Han hade redan funderat på en film om två amerikanska tjejer som åker till Europa på sommarlovet. Barcelona stad och Generalitat de Catalunya tryckte glatt in pengar i "Vicky Cristina Barcelona" och det kommer att löna sig. En långfilm av en av världens främsta regissörer är framtidens melodi. Filmer är världens bästa turistbroschyrer: "Notting Hill", "Pont Neuf", "Love in the afternoon", "Lost in translation", "Manhattan", "Do the right thing" och så vidare. Och om ingen gör en film självmant så får man ta saken i egna händer, slanta upp stålarna och bjuda in sin favoritregissör.
"Precis lika vackert och romantiskt som New York framställdes i 'Manhattan', får vi nu uppleva Barcelona", heter det i textreklamen, och en mysig, snygg och småporrig Woody Allen-film är ju verkligen den perfekta lanseringen av ett resmål. Speciellt när turistindustrins vanliga reklamklichéer inte längre funkar på den sortens målgrupp som Woody Allen - och Barcelona - vänder sig till.
Och Woody Allen är ju också alltid kliché.
Och "Vicky Cristina Barcelona" är superkliché. Den är så sprängfylld av klichéer att man knappt ser den uppriktiga kärlek till exempelvis Europa som finns där. Längtan till Europa är längtan efter konst och passion. Men också en längtan efter smartare politik - trots att den genomsnittlige politiskt intresserade amerikanen troligen är mer intellektuell än den genomsnittlige europén.
Filmen handlar om en frigjord Scarlett Johansson-blondin, en blockerad Rebecca Hall-brunett, en galen Penélope Cruz-hysterika och en potent Javier Bardem-man som kan ligga med allihop bara han får deras nådiga tillåtelse.
Blondinen vill ha utforskande och brunetten trygghet. Blondinen fotograferar vinkande glada horor i gränder (det som saknas är att hon har en blogg där hon lägger upp bilderna) och brunetten ser ett raggningsförsök som en förolämpning av hennes intellekt. Och den spanska konstnärskvinnan är spritt språngande. (Penélope Cruz har sagt att hon inte fattade att filmen var en komedi förrän hon såg den med publik.) Det är kulturmedelklassiga stereotyper som man för men som sexualiseras på ett sätt som jag inte trodde var möjligt utanför Södra latins estetiska gymnasium och fiken runt omkring: Rebecca Halls hoptryckta vita bröst, Scarlett Johanssons voluminösa bomullsklädda och Penélope Cruz halvnakna konstnärsrattar som kikar fram när hon målar med "galna" stora penseldrag.
Jag blir förflyttad till 16-årsåldern när jag ser "Vicky Cristina Barcelona". Det är något mycket skamligt över hela grejen. Det är pinsamt att identifiera sig med Woody Allens blick och ännu pinsammare att identifiera sig med hans karikatyrer.
Den italienska journalisten Beppe Severigni ställde frågan "As you get older, would you say that you are more fascinated by female beauty?" i en intervju, och Woody Allen svarade att han alltid har varit "ytlig"; alltid fascinerats av skönheten hos vackra kvinnor på bekostnad av många mer värdefulla och känsliga drag hos andra kvinnor.
Antingen vacker eller något annat, mer värdefullt alltså. Och kanske är det just den där pubertala fixeringen vid yta kontra djup som är problemet.
Den amerikanska rocktidningen Rolling Stone kallar exalterat filmen för Woody Allens sexigaste någonsin. Woody Allen å sin sida planerar att göra fler filmer i Barcelona. Den amerikanska drömmen om Europa handlar förstås om synen på sexighet. Men jag tvivlar på att den är så frigjord som de tror.