Det mest fängslande i förra veckans upplaga av Financial Times shoppingbilaga (med det just nu lite ironiska namnet How to Spend It) var en ganska ordinär bild av en klassisk look. Kvinna i tvådelad dräkt i grå ull från Dior med kjol till mitt på knät, handskar och handväska och läppstift. Lite som när Carla Bruni gjorde sin Jackie Kennedy-entré på statsbesöket i England våras. Det är en stil som harvats mycket på sistone, men på mig gjorde den inte så mycket gjort intryck förrän nu. Just nu tänker jag dels på den, dels på 1973-lyxen, den likaledes skräddade stil som sammanföll med oljekrisen.
Det är så förutsägbart.
Modehistoriker älskar att tala om hur kläder och pengar hör ihop. Efter Wall Street-kraschen den 24 oktober 1929 förändrades modet. Framför allt brukar "kjollängden" nämnas som exempel. Efter kraschen åkte kjollängden ner, midjorna åkte upp, stilen blev allvarligare och mer ordentlig än vad den varit på 20-talet. Folk började tala om måttfullhet.
Nu rasar ekonomin igen. Men i dag är mode något mer än frågan om hur mycket kropp som skyls och det är mer som står på spel. Om kjolar och klänningar blir kortare eller längre känns inte så intressant längre eftersom ingen flaxande ekonomi kan hålla den typen av trenders tempo. Men det finns andra tecken som man kunde se redan i våras, som sägs vara typiska för kommande lågkonjunktur: baskläder, kvalitetskläder, accessoarer, begagnade kläder, lättskötta kläder.
De stora kedjorna har för länge sedan lanserat depressionsfärgen framför andra - grå - och kompensationsaccessoarerna framför andra - hatt, handskar och stora smycken. I somras skrev New York Post mycket om newsboylooken: alltså det här med kepsar och västar och herrbyxor, axelremsväskor och att över huvud taget se ut som en elvaårig tidningsförsäljare i valfri anglosaxisk långfilm som utspelar sig förr i tiden.
Modets ledord under lågkonjunktur tycks alltså alltid vara klassiskt och hållbart. Men i den värld där det oavsett konjunktur alltid finns relativt mycket cash tycks strategin vara den motsatta. Det handlar plötsligt om att synas mest för att bryta igenom de restriktioner i klädbudgeten som många höginkomsttagare nu ålägger sig själva. I Wall Street Journal berättar en bankanställd att hon inte kommer att köpa någon 1 500 dollars-väska i höst och att hon generellt dragit ner klädposten från 15 000 dollar till 10 000. Per säsong.
Under modeveckan i New York i september satt inköpare och funderade på vilken stil som i vår skulle kännas så originell att de som kan bara måste köpa. Den nedtonade lyx som varit de lyxigas vapen i kriget mot de vulgära highstreettrenderna kan nu komma att bytas ut. Kanske är det nu som cirkeln sluts och "skrikiga loggor"-stilen faktiskt kommer att tas tillbaka av de stora modehus som äger loggorna rent formellt och som gråtit blod när deras märkens exklusivitet kapats av pöbeln och gått om intet i en enda stor trashfest. Det behövs något som syns.
Men den ännu större förändringen handlar om kläders plats i tillvaron över huvud taget. Med oljekrisen på 70-talet kom punk och med lågkonjunkturen på 90-talet kom grunge. Kriserna medför antimoden, som också de kommersialiseras och förpackas och blir vanligt utbytbart mode. Frågan är hur ett antimode skulle kunna se ut den här gången. Om det ens är möjligt. När en lågkonjunktur dessutom kommer samtidigt med hotet om världens undergång i miljökatastrof kan det sluta hur som helst.
En del är förmodligen lyckliga över utsikten att nu kanske få slippa tjatet om kläder helt och hållet. Slippa tanken på hur nätet svämmar över av modebloggare, slippa bilagor och trendorakel och butiker som poppar upp överallt. Kommer längtan efter nya väskor och skor eller bara ett par nya Acnejeans i den där fina mellanblå färgen att försvinna? Kommer musik att bli det nya modet igen? Konst eller litteratur? Eller bara ännu ett nytt fattigmode? Det är roligt att vänta.