Om fyra dagar avgörs vem som blir USA:s nästa president. På New arrivals-hyllan i Obamakampanjens nätbutik finns en t-tröja designad av artisten Pharrell Williams och en av den amerikanskkinesiska designern Vera Wang. Två tröjor som står för två saker: hiphop och highfashion.

Det amerikanska presidentvalet har handlat om identitetspolitik. Om genus, etnicitet, hudfärg, ålder. Veterangubbe, hockeymamma, feminist eller svart med brokig kulturell bakgrund. Den personliga identiteten har stått i centrum och allting som uttrycker identitet har varit viktigare än någonsin.

Populärkulturen är nästan alltid på demokraternas sida, men det känns som om ingen kandidat har haft så mycket med dem att göra, eller lyfts fram så mycket av den, som Barack Obama. Vid sidan av den vithårige McCain blev han snabbt en symbol för ungdom och framtid. Det vill säga hopp - Obamakampanjens ledord.

Barack Obama har fått ungdomlig gatu-cred långt innan det blev klart att han skulle kandidera. En hel drös rappare gjorde låtar om eller med honom, och artister som Macy Gray och Alicia Keys drog på sig Obama 2008-tröjor i teve. I en oauktoriserad våg av politisk merchandise gjordes allt från stringtrosor till påsväskor med en New Yorkinspirerad "I love Obama"-logga.

Och just som det var på väg att bli lite väl mycket rap life över hans kandidatur kom det massiva stödet från modevärlden. Från Marc Jacobs, som tidigare screentryckt Hillary Clintons porträtt på billiga t-tröjor, från Diane von Furstenberg, som har gjort en väska till webbshoppen, från rader av oetablerade modeskapare och från Calvin Klein och Anna Wintour som samlat ihop pengar från modeindustrin till kampanjen. De höll en mottagning och middag för Michelle Obama, som designers betalade tusentals dollar för att vara med på.

ModeVärlden har allt att vinna på en demokratisk seger i USA-valet. I novembernumret av brittiska Vogue talar Robin Givhan om stödet och om hur modeindustrin vädrat morgonluft ända sedan Hillary Clinton kandiderade. Någonstans närde alla en dröm om att få skapa installationsklänningen för USA:s första kvinnliga president. För att inte tala om resten av garderoben.

Paret Obama å sin sida har redan vunnit mycket på att associeras med mode. Barack Obama som person får inte verka alltför intresserad, eftersom det vore misstänkt feminint för en commander-in-chief, utan ska mer bara betraktas som snygg och maktklädd av naturen.

Hans fru får däremot gärna klättra på bäst klädda-listorna. Hon är jurist med en garderob som just nu genomlyses på sajter som blackvoices.com. Den matchar hennes position samtidigt som den kan erbjuda överraskningar. Från de chockrosa axelbandsklänningarna till den för djupa urringningen som nyligen skapade moralpanik efter ett av hennes framträdanden i senaten.

Dessutom har Michelle Obama som många andra powerkvinnor valt en personlig accent. I hennes fall har det blivit galet vida ärmar. Antingen i trumpetform eller puffig form. Och till och med på kavajer.

Hoppet och framtiden är Obamas grej och för att föra fram det är popkultur både nödvändigt och effektivt att använda sig av, på flera nivåer. Mode står för ungdom, massrörelse och kreativitet, precis som hiphop, men på ett sätt som inte alls kan ses som hotfullt.

Flera hiphop-profiler designar t-tröjor åt Obamakampanjen i stället för att göra låtar. På hemsidan presenteras kollektionen under namnet "Runway for change". Och det genialiska ur ett pr-perspektiv är just kombinationen: att använda folks förutfattade meningar om två gigantiska kulturområden och göra sig själv till en del av bådadera. Både hiphop och mode. För trots allt signalerar mode fortfarande en vithet som Barack Obamas kampanj inte kan få nog av.