Den här kolumnen skulle egentligen handla om den nya vågen inom amerikansk oralsexrap, men det får anstå eftersom jag har svårt att låta bli en vid det här laget redan omskriven krönika av Annah Björk i tidningen City den 17 september: "Dags att reagera mot hiphoppens sneda kvinnoideal."
Jag läste rubriken och undrade vad som hade triggat henne. En ny Nellyvideo? En snuskig text? Men nej. Björks ingång var två fall av övergrepp mot kvinnor där svenska artister pekats ut. "De båda misstänkta gärningsmännen verkar inom musik som kan sorteras inom genren hiphop", skrev Björk. "Det är sanningen."
Men när det kommer från en musikkritiker ser det mer ut som lögn. Björk skriver inte att det handlar om två hiphopartister, för det gör det inte, men hon kopplar ihop dem med en omöjligt vid definition av hiphop. Svart dansmusik i allmänhet, typ. Så hur kan hon göra ett så gigantiskt kulturområde till syndabock för mäns våld mot kvinnor i Sverige hösten 2008?
För många som reagerat på Björks krönika har det legat nära till hands att undra om det kanske är det svarta i största allmänhet som föranleder hennes utpekande. Frågan om huruvida Annah Björks krönika är rasistisk eller inte har delat reaktionen på den i två. Och man kan mycket väl nöja sig med att konstatera att den är ett exempel på fördomsfull musikjournalistik och förenklande opinionsbildning. Men Annah Björks otydliga koppling väcker frågor om den rasifierande blicken i medierna. Skulle hon kalla den av de två som inte är en hiphopartist för hiphop om han inte delade den icke-vita hiphophudfärgen? (De båda är inte verksamma i samma genre, hur man än sorterar.)
Och alldeles oavsett placerar sig Annah Björks och tidningen Citys kritik i en moralistisk tradition som har en historia av att hämta stöd från högerpopulistiska strömningar i samhällsdebatten. Annah Björk menar att hon vill ha en "saklig diskussion om kvinnoidealen i hiphop" och en sådan diskussion välkomnas av många, den pågår faktiskt redan - men genom att låta sin egen argumentation vara osaklig och provocerande svepande skriver Björk in sig själv i en helt annan tradition än det öppna intellektuella samtalets. Hennes resonemang för tankarna till så väl Tipper Gore som Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson.
Behovet av att skjuta en problematik ifrån sig och förlägga dess orsaker hos någon annan, eller på något annat, är gammalt. På senare år har det visat sig inte minst i jämställdhetsfrågor. Behovet av att förlägga sexism (eller rasism), någon annanstans, hos den andre. Hiphop är perfekt för det där. Speciellt om den som vill tala om jämställdhet, som Annah Björk, inte lyssnar på hiphop, utan bara råkade se Snoop Dogg på Hultsfred 2005 då han visade en egenproducerad porrfilm där han skjuter en tjej i ansiktet. För Annah Björk räcker det exemplet för att ge en hel konstart skulden för ett våldtäktsförsök och en misshandel.
För femtio år sedan kunde man skylla våldsproblematiken på popmusiken och de farliga frisyrerna, för tjugo år sedan på videovåldet och för tio år sedan kunde man kanske skriva att hiphop är roten till våldtäkt utan att få svar, eftersom genren fortfarande var marginaliserad i Sverige. Men så är det inte längre. När Annah Björk svarar på kritiken talar hon om "en öm tå" och tidningen Citys chefredaktör om personangrepp.
Han förklarar att "kvinnoförtryck existerar inom alla raser", fast utan citationstecken kring ordet raser, och skriver att det faktum att han och Annah Björk är "vit medelklass" inte diskvalificerar dem från att ha åsikter om kvinnosynen hos "vissa hiphoppare eller för den delen vissa muslimer". Han medger brister i Björks resonemang men uppmanar oss att inte bry oss om detaljerna. Vad man än tycker om Snoop Dogg så är det en syn på kulturdebatt som verkar skrämmande kunskapsfientlig, inte minst i tider som allmänt präglas av fördomsfull och politisk retorik i medierna.
Annars önskar jag att Annah Björk hade rätt. Det vore fantastiskt att få ett slut på mäns våld mot kvinnor genom att stänga av musiken.