Kulturen är det osynliga, "de mjuka värdena". Går inte att mäta i pengar, eller riktigt att sätta ord på. Men kan bli den viktigaste stridsfrågan i svensk politik på årtionden.

För det känns som om korken har farit ur flaskan. Måttet är rågat för hårt prövade teater- och scenkonstnärer. Länge nog har de varit strykpojkar och strykflickor för en kulturpolitik och en "arbetslinje" som har gjort det allt svårare att både driva teatrar och leva som skådespelare, dansare eller operasånga­re. Hela yrkeskårer har skambelagts och beskrivits som bidragsfuskare, använts som argument för nya a-kasseregler som snabbt ska tvinga dem att byta yrke.

Lägg till njugga kommentarer från konstnärskolleger inom andra skrån som har svårt att förstå ensemblekonsternas villkor. Lägg också till det envetna publikräknande som spritt sig från SVT och tv:s reklamkanaler in i teater­salongerna. Teaterhatet har haft sina bästa säsonger på länge i Sverige.

Nu samlar sig motkrafterna och jag tror att vi faktiskt ser en ny rörelse födas. Hur annars förstå att en rubrik som "Kulturpolitisk temadag" kunde samla en smockfull salong på Turteatern i Kärrtorp i onsdags. Där presenterades tankesmedjan som kallar sig "Skuggutredningen" av dem som tröttnat på att vänta på alliansregeringens kulturutredning och ämnar försöka påverka den. På Turteatern gavs också Jacob Hirdwalls pjäs "Det osynliga" som inleder och har gett namn åt både Teaterförbundets bok och tankesmedjan. Hirdwalls monolog (djävulskt roligt spelad av Jonas Kruse) är en analys av mediesamhället som det senaste året med sin humor och sin sakligt återhållna vrede har grävt sig in i kulturdebatten och börjat omforma den.

Monologen följdes av en paneldebatt "Vad bör göras?" där såväl Marita Ulvskog som moderate kulturpolitikern Johan Bengt-Påhlsson deltog. Valrörelsen har börjat, tänker man. Men det är roligare än så. Det är några här som på allvar vill inleda ett samtal med såväl alliansregeringen och dess kulturutredning som med alla oss andra medborgare, om Sveriges framtid som demokratisk stat och humanistiskt samhälle, om vad vi som bor här kan vara för varandra.

Vårt samhälle är i en ekonomisk psykos, skrev Suzanne Osten i ett debattinlägg om Unga Klara i våras. Skuggutredningen, som tänker skapa en parlör för det osynliga, sätta ord på de icke mätbara mänskliga värdena, kan vara början till vårt tillfrisknande. Då vi inser att just det som inte går att räkna i pengar är det som måste få kosta.