Med en premiärminister med fyra åtal på halsen är det högkonjunktur för Italiens största dagstidning La Repubblica. Ezio Mauro, tidningens chefredaktör sedan 15 år tillbaka, vet lika lite som någon annan hur striden mellan Silvio Berlusconi och landets domstolsväsende kommer att sluta.
– Det blir en lång politisk dödskamp. Berlusconi kommer inte att kasta in handduken frivilligt. Alltför mycket står på spel, förklarar han.
Ezio Mauro tar oväntat fram en biblisk liknelse från Domarboken, som berättar om nasiren Simson, en Guds invigde, som kom i bråk med filistéerna. En strid som slutade med att den enormt starke Simson raserade huset där han satt fängslad med resultatet att både filistéerna och han själv omkom.
– Berlusconi kommer att göra likadant. Innan han lämnar scenen så kommer han att rasera templet. Allt tyder på det: hans reform av rättsväsendet, attackerna mot författningsdomstolen och vårt lands president.
La Repubblica är tveklöst Italiens ledande opinionsbildande tidning, så till den grad att den ibland liknas vid ett politiskt parti. Tidningen ligger stadigt till vänster om mitten, vilket inte hindrat att den ibland öppet stöttat en och annan traditionell kristdemokratisk regering.
Tidningen grundades 1976 av den legendariske tidningsmakaren och ekonomijournalisten Eugenio Scalfari, som fortfarande 86 år gammal skriver tidningens klara och briljanta söndagsledare.
Som tidning i opposition till den sittande regeringen drivs ibland en ren kampanjjournalistik med namninsamlingar på webben för att protestera mot någon av Berlusconis skräddarsydda lagar. I sex månader under 2009 publicerade tidningen varje dag tio frågor om hur premiärministern hade träffat den minderåriga flickan Noemi Letizia. Hon blev världskändis över en natt när Berlusconi dök upp på hennes 18-årsfest och för att hon kallade honom för ”pappsen”.
– Berlusconi stämde oss. Och vi hade inte gjort något annat än att ställa frågor till honom, som han vägrade besvara.
I dag har tidningen en kampanj kallad ”Berlusconis tio lögner” som publiceras som en lista nästan varje dag. Tio punkter som berör åtalet för att ha köpt sex av den minderåriga flickan Ruby och där tidningen menar att premiärministern har ljugit. Berlusconi ska också ha missbrukat sin ställning som premiärminister genom att utöva påtryckning på telefon så att Ruby släpptes ur häktet i Milano, där hon hamnat för stöld. Rättegången börjar i Milano den 6 april.
– Berlusconi har rätt att försvara sig och att betona att han är oskyldig, men han ska försvara sig i rätten och inte som hittills emot rättegången. Han har svårt att komma ihåg att lagen är lika för alla medborgare.
Ezio Mauro lutar sig fram över sitt mycket stora och välstädade glasskrivbord. Bokhyllan bakom honom är proppfull med La Repubblicas stora bokutgivning som ökat lösnummerförsäljningen: hundratals romaner, uppslagsverk, lexikon, kokböcker och reseguider.
Han letar efter orden. Nej. Italien kan inte bli en diktatur, betonar han, trots att Berlusconi kontrollerar och ändrar de demokratiska spelreglerna inte minst i samband med val. Plus att han förstås kontrollerar fem nationella tv-kanaler. Detta i ett land där undersökningar (institutet Censis i samband med EU-valet 2009) visar att nära 64 procent av italienarna bestämmer hur de ska rösta genom att titta på tv.
– Demokratin är som en vacker snäcka. Skalet är perfekt, men djuret som lever inne i snäckan håller på att dö.
La Repubblica bjuder på en mycket mer vinklad journalistik än vad svenska läsare är vana vid. Det råder inga vattentäta skott mellan åsikter och nyhetsjournalistik. Ett val som är än mer motiverat i ett snabbt pulserande medielandskap, menar Mauro.
– I dag tror sig läsaren redan känna till en nyhet. Du har sett den på tv innan du gick och la dig. Du har läst den på sonens dator innan du gick hemifrån och hört den på radio medan du rakade dig. Vi pressar nyheten som en citron så att allt kommer med; vi plockar fram paralleller och tidigare fall, intervjuar sidopersoner och pekar på konsekvenserna. Till sist visar vi även på nyhetsplats var tidningen står i denna fråga. Det är inte meningen att läsaren ska dela min uppfattning. Jag är ingen präst som ska försöka få dig att konvertera eller ett politiskt parti som jag vill att du ska skriva in dig i. Men genom att ge läsaren alla dessa pusselbitar har han eller hon möjlighet att bli medveten om ett skeende. Att vara medveten är inte detsamma som att vara informerad.
Medan skymningen faller över Roms förortsområden och de antika stadsmurarna som syns genom chefredaktörens panoramafönster talar vi länge om vad som händer i dagens Italien med de tidningar och journalister som försöker skriva sanningen om Berlusconi. Premiärministern har till exempel vid ett flertal tillfällen då han talat inför näringslivet uppmanat företagare att bojkotta och inte annonsera i La Repubblica. Journalister som Roberto Saviano utsätts för smutskastningskampanjer, liksom talmannen i parlamentet Gianfranco Fini i samband med en oklar husförsäljning.
Ezio Mauro drar fram exemplet med Dino Boffo, chefredaktör fram till 2009 på den katolskt ägda dagstidningen Avvenire. Boffo svarade på läsarbrev och uppmanade där i försiktiga termer Berlusconi ”att leva ett mer sobert liv”. Någon månad senare så gick Berlusconis egen tidning Il Giornale ut med nyheten att Avvenire censurerade Boffos privatliv. Tidningen hänvisade till en polisutredning där det hette att ”Boffo var en välkänd homosexuell”. Påståendet hörde inte till polisutredningen – som rörde en gammal juridisk bagatell – utan hade lagts till av någon. Trots detta så tvingade katolska kyrkan Boffo att avgå.
– Boffo blev till en bricka i ett spel. Berlusconis tidning ville hota kyrkan så att den inte skulle fortsätta att kritisera premiärministern. I annat fall skulle tidningen ha avslöjat de pedofiler och homosexuella som finns inom kyrkan.
– Det här är en fundamental fråga som berör pressfriheten och kvalitetsnivån på vår demokrati. Vad händer om en journalist som ska skriva en artikel om Berlusconi sätter ett försiktighetsfilter och börjar tänka i banor som ”dessa människor kan förstöra mitt liv”?
Ezio Mauro har också blivit uthängd av Il Giornale med anklagelsen att han delvis köpt sin lägenhet i Rom svart och därmed skulle ha sparat pengar. Han gav svar på tal och redovisade affären utförligt, men skriverierna blommar då och då upp igen.
– De fortsätter att göra allusioner på ditt privatliv och människor du känner. De surrar omkring dig för att du ska komma ihåg deras närvaro, som bin kring honung.
– Det är värt att komma ihåg att den politiker som gått till historien som pressens värsta fiende, Richard Nixon, hade inga egna tidningar eller tv-kanaler med vilka han kunde ha hotat eller bestraffa de två journalisterna på Washington Post som avslöjade Watergate. Och det är ingen liten skillnad.
Vad är det bästa med la Repubblica?
– Det är tidningens enorma vitalitet, att den inte kan reduceras till något obetydligt. Vi är inte en tidning som anpassar sig eller följer modenycker. Framför allt är det en tidning som har en själ. Det finns tidningar som har en stor kropp, mycket papper, men ingen själ. Men det gäller inte Repubblica som i mycket har varit nyskapande. Inte minst genom att satsa på ett mindre format redan vid starten för 35 år sedan.