Klas Östergren: ”Gentlemen” var min fjärde bok och när den kom hade jag skrivit i tidningar och tidskrifter i sju åtta år – tack och lov. Hade det skett över en natt hade det blivit betydligt mer påfrestande. Man kan försöka värja sig eller säga att man inte bryr sig – men man blir berörd, också av andras sätt att se på en – föräldrar, släkt och vänner tittar på en på ett annat sätt och det sker små små förskjutningar. Det hände positiva och negativa grejer, framför allt på krogen. Gubbar och äldre grabbar kom fram och skulle säga snälla saker, men det kunde också ringa mitt i natten och vara någon som skulle ta livet av sig och som trodde att jag hade svar på alla frågor. Jag fick nog av det där ganska snabbt, men hade jag varit omättlig i mitt bekräftelsebehov hade jag bott kvar i Stockholm – här i Skåne finns bara en åker som inte beundrar mig så värst mycket.
– Men – det är trettio år sedan. Klimatet i dag är brutalare framför allt i den positiva kritiken av konst, litteratur, musik och teater. Superlativen är mer drastiska och omöjliga att leva upp till – det är ofta ”det bästa!” eller ”det mest fantastiska!”; däremot tror jag inte att sågningarna görs på motsvarande sätt. Vi kulturkonsumenter vill bli begeistrade och det finns en positiv grundton.
Nina Persson: Den gagnas som trivs med att representera sin produkt, det räcker inte bara med att skapa sin musik. Det finns de som har lyckats hålla sig undan, som Karin Dreijer i The Knife eller Stina Nordenstam – henne ser man inte alls nu, men hon var väldigt framgångsrik utan att vara med i tidningar och tv. Men de är få och det skulle inte gå att blåvägra för vem som helst. Och Karin Dreijer har gjort en grej av det obskyra genom att gömma sig bakom en mask.
Anna, hade du kunnat föreställa dig vilket genomslag det du gjorde skulle få?
Anna Odell: Aldrig, och jag tror inte att det hade gått att förutspå. Om chefen på sjukhuset inte hade blivit så förbannad och gått ut medialt på det sättet, och beskrivit sig och personalen på psykakuten som offer för ”Konstfackstudenten” tror jag inte att det hade fått närmelsevis lika stor uppmärksamhet.
Inte ens när du väl visade verket?
Anna: Jo, men då hade diskussionen blivit en helt annan. I dag tycker jag att det var jättehäftigt att få vara med om, för vad det drog i gång synliggjorde ännu mer olika maktstrukturer och hierarkier – inte bara inom psykiatrin utan även inom medierna, i rättsväsendet och i samhället. Och jag gjorde det här som konstnär – det hade varit mycket värre om jag hade gjort det som privatperson.
Kunde du skydda ditt privata jag bakom konstnärsrollen?
Anna: Som privatperson påverkades jag av stressen att både göra klart ett verk och vara en figur som medierna ringde hela tiden. Jag hade ingen vana. Det blev en fysisk stress, men jag trodde på vad jag gjorde, ångrade mig inte och fortsatte att jobba stenhårt.
Mikael Marcimain: Som regissör tycker jag att det är skönt inte bli kändis på samma sätt. Utifrån mitt perspektiv handlar det om villkoren för att få göra film, och de bygger däremot krasst på kändisskap. Jag försöker hålla mig ifrån det, men har stött på patrull och fått höra att för att få göra din film behöver du ha med den och den. Man kan se en kändisfixering som inte alls går hand i hand med det som folk tror att det ska gå hand i hand med, nämligen sålda biljetter. Jag kan ha med vem som helst bara de är bra men inte bara för att de är de.
Kan du, Leif, med din erfarenhet som kritiker se någon förändring apropå detta?
Leif Zern: Det har skett en utveckling från ensembler till frilansar och ökat kändisskap, men jag tror att teatern är den konstform som har förändrats minst av omvandlingen inom medierna – teatern har alltid delvis levt i symbios med kändisvärlden och nöjessidorna. Jag tror att förändringen är störst för författarna. Man säger att en Nobelpristagare i litteratur har skrivit sin sista bok, och även om det är en kliché har det gått inflation i kulturpriser och det är många författare som får priser i dag. Men medan det är ensamt att skriva är teatern till sitt väsen social och en konstart som lever bara om det finns en publik som kommer och tittar.
Klas: På sjuttiotalet fanns inga strategier om man skrev en bok, nu kan en bok vara ett led i ett varumärkesbyggande. Jag framträdde i slips utan en aning om vilka reaktioner detta klädesplagg väckte, då hade jag säkerligen valt något annat, men den medvetenheten existerade inte – inte ens på förlaget där de kanske borde ha haft en aning. Det var nästan rörande oskuldsfullt.
– I dag är mycket av det vi får nedkört i halsen välplanerat och sönderinvesterat till döds, och om inte den ganska väl tilltagna marginalen av oförutsägbarhet fanns hade jag nog lagt ned för länge sedan. Men varje säsong händer det att något oväntat eller udda får ett fantastiskt genomslag.Har personcentreringen lett till att vi talar mindre om varför exempelvis filmerna just nu ser ut som de gör, och i stället vill veta till exempel vad du åt till frukost?
Mikael: Inom filmen har det där alltid funnits, men ser man det ur ett arbetsperspektiv gäller det att göra intryck trots att allt går så fort. Man lyssnar inte ens klart på en låt. Jag jobbar med reklamfilm ibland och där heter det alltid att man ska nå igenom bruset: snabbt ut och höras högst. Fast man måste inte se det som ett problem, man kan ju tycka att det är underbart.
Anna: Men i ett läge där allt är ytligt och kort passar det jättebra med vad du åt till frukost. Det kräver inget.
Leif: Den största förändringen inom teatern är just detta: förr fanns teatern mer i en tradition och det fanns en historia bakom det som gjordes. Det känner man inte nu, varje föreställning glöms snabbt. Vi lever i en historielös tid och det drabbar inte minst teatern som arbetar med klassiker och är beroende av en kunskap om vad som har hänt tidigare.
Nina: Inom musiken säljs inga album längre. Marknadskrafterna drar enbart efter singlar, låtar, men för min del funkar det inte alltid: jag är uppvuxen med album och tycker att det är ett fint format. Det går nästan inte att jobba bara med fristående saker för man förändras inte så snabbt själv. Vill jag uttrycka en sak så tar det 24 låtar tills jag är färdig med den.Kan den hårda bevakningen av allt kända människor leda till att man börjar självcensurera?
Nina: Konstnärligt? Nej. Men jag är mer medveten om att jag måste göra saker med lång levnadstid – sådant jag står ut att babbla om 250 000 gånger. Och personen har blivit mer sammankopplad med produkten, de går inte längre att hålla isär.
Anna: Och att prata om något som inte är färdigt är förkastligt. När jag gör något har jag kanske en idé men jag måste vara öppen för att det kan ta en helt annan riktning. Och om man kunde prata om det, varför gör man det då? Om man pratade bäst skulle det räcka – men det räcker inte!
Nina: Det där tänker jag också jättemycket på. Jag kan inte förklara texten till den här låten – det var ju därför jag var tvungen att skriva en låt. Om man pratar för mycket blir man urlakad och bestulen på den lilla kärna där man hade en hel värld uppdukad, och som man skulle simma omkring i ett tag.
Mikael: Jag kan tycka att det är privilegierat att jobba med musik och konst. Inom filmen ska alla tycka, och det är ett under att man orkar efter allt man tvingas göra för att få finansiering. Det är manusdoktorer och analyser och motivationer för karaktärerna och bla bla bla. Det gäller att behålla en liten del för sig själv. Om du berättar allting är du slut. Du måste behålla lite för dig själv – jag måste, i alla fall.
Klas: Det förväntas en viss socialitet av den som nått offentligheten, det betraktas som högdraget och arrogant om man inte vill prata om något för att det är så pass ömtåligt. Men samtidigt, om jag skulle avfärda en läsarreaktion, varför skulle jag då skriva för en offentlighet? Att säga att man skiter i allt, jag är suverän, jag tror inte riktigt på det.Anna, du bestämde dig tidigt för att göra reaktionerna och uppståndelsen till en del av din konst?
Anna: Efter iscensättningen på bron var tanken att kontakta personalen på sjukhuset och be om att få komma dit och berätta för dem varför jag gjorde det, men eftersom de gjorde en polisanmälan hade det varit övergrepp i rättssak att göra det. Och eftersom sjukhuset, där de visste att jag hade varit patient på riktigt, ändå agerade som de gjorde, så handlade just det lika mycket om det jag hade tänkt undersöka från början, nämligen relationerna mellan dem och mig – så var det bara en självklar fortsättning när det tog den vägen.Har provokationen blivit ett sätt att få uppmärksamhet mer än att sätta i gång en debatt om något?
Anna: Jag tror inte att så många konstnärer provocerar för att få uppmärksamhet, Lars Vilks jobbar väl lite så men det är inte det vanliga. Det vanligaste är att någon annan skriker ”titta här!” – inte att författaren eller sångaren själv gör det. Om du, Leif, lyfter fram en pjäs har du skrikit på något sätt – men personerna i den har inte skrikit. De har förhoppningsvis gjort ett bra jobb.
Leif: Fast de flesta seriösa kritiker försöker låta bli att tänka på om vad de gör skapar berömmelse. Under hela 1900-talet handlade modernismen om att skapa nytt som också gör folk förbannade. I dag har det har gått inflation i det, men tomma gester överlever inte, så det är inget stort problem. Det stora problemet är om vi får en kultur där man förväntar sig att alla ska vara varumärken, eftersom det förstör den roll som konst och kultur kan ha i offentligheten och i samhället.Även ett sådant här samtal, och ett pris som detta, bidrar på sätt och vis till fokuseringen på personer. Finns det för många priser, trots att man kan hävda att det är absurt att tävla i kultur?
Anna: Det kan vara bra med många priser. Vilka är just vi att bestämma vem som ska synas? Det är bra att det finns andra juryer med andra priser så att flera får chans. Det är ändå tycke och smak som avgör.
Leif: Förr var de ofta akademipriser, de kom från Svenska Akademien, Konstakademien, Musikaliska Akademien, det var oerhört representativt och fint. I dag handlar det också om varumärken som vill rikta ljuset mot sig själva, och att Dagens Nyheter har ett pris handlar naturligtvis också om Dagens Nyheter, även om i och för sig högst värdiga pristagare uppmärksammas.
Klas: Alla de här utmärkelserna, från Nobelpriset till stipendier och Rotaryregisserade novellpristävlingar i mellanstadieklasserna i en småstad, bedöms med ett stor mått av subjektivitet. Varje jurys uppgift är att välja kvalitet men också ställa det mot en massa annat, och kommer någon från ingenstans är roligare att premiera, än att ge till dem som redan dignar av lagerkransar.
Vad är det bästa med att varakändis?
Klas: Jag har väl fått en och annan snyting, fast det kanske var välförtjänst (skratt). Nej, jag dröjer nog med mitt svar. Det är ingen som håller upp dörren för mig och jag får ingen rabatt på Ica. Snarare upplever jag att jag är mer på- än uppassad. Och den bild man har med sig genom tidigare böcker eller av författaren kan förstöra det upptäckarmoment som alltid finns i att läsa en bok. Men ett stort mått av oskuldsfullhet är bara bra, och många har börjat skriva under pseudonym för att saker ska tas för vad de är och inte vad de förväntas vara.
Har du gjort det?
Klas: Jag har funderat på det många gånger men det har inte blivit av, fast det vore kul. Det finns många missuppfattningar jag inte känner igen mig i, inte minst vet jag hur missförstånd kan fortplanta sig genom förlupna klipp och felaktigheter.
Nina: Jag har kunnat köpa mig tid att göra annat. Jag har i perioder kunnat låta bli att göra saker som inbringar mycket pengar. Jag har kunnat få uppmärksamhet när jag har velat.
Är det ingen som smörar?
Nina: Nä, för lite nästan, och inte de man vill skulle smöra för en (skratt). Men att jag kunde börja med mitt musikprojekt A Camp utan att behöva leta skivbolag ett helt år har att göra med det, och jag kan kontakta människor och säga hej, det här har jag gjort.
Mikael: Ja, att kunna ringa någon och säga ”jag gillar det du gör och kan inte vi hitta på något?” Det kan vara diffust och det kanske inte blir något på flera år men det är roliga möten som man inte skulle få till om man inte ... Som det jag gör nu, med Klas. Jag läste ”Gentlemen” när jag var fjorton femton, då kunde jag aldrig tänka mig att han skulle ringa. Men man måste förhålla sig till det, om man blir för bekväm gör man sina sämsta saker. Det måste finnas ett motstånd. Men man märker tydligt när man har gjort någonting som har varit uppmärksammat. Jag gjorde en tv-serie som hette ”Graven”, det var min första och jag tyckte att det var så mycket fel i den men den blev populär – och folk som inte tidigare hade bemödats sig om att ens hälsa under de åtta tio år jag hade jobbat som regiassistent gjorde plötsligt det. Jag hade gjort smågrejer.… och minglat ensam?
Mikael: Ja, absolut. Och ingen ringde tillbaka. Det var en tydlig vändpunkt när folk började ringa, det var efter något som stod i DN, tack för det, förresten. Från den dagen har jag inte behövt tigga jobb och det är otroligt skönt. Men det förändras och man måste hela tiden bevisa något.
Nina: Man går i konjunkturer.
Mikael: Definitivt. Det gäller att passa på – och veta när man ska ligga lågt. Och det handlar inte alltid om begåvning utan om att få chansen. Tur. Man ska ha tur.
Nina: Det här är en sådan grej som är roligt att få göra som kändis. Det går utanför min vanliga läst men jag känner ändå att jag tillför något som musiker och det är en sådan grej man är glad att få vara med om.
Anna: Jag tror att uppmärksamheten har gjort att jag tycker att det är mer okej att vara jag. Jag vågar stå för mina åsikter, och att det är okej att tycka något som är lite konstigt. Jag inser att det är för att jag är jag som jag har kunnat göra det här. Uppmärksamheten förändrar inte min konst, men den förändrar mig som person.