Kulturdagen 2011

Och den nominerade är: Karl Ove Knausgård.

Nuförtiden låter Karl Ove Kanusgård bli att läsa vad som skrivs om hans böcker.

Foto: Lars Lindqvist Nuförtiden låter Karl Ove Kanusgård bli att läsa vad som skrivs om hans böcker.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

FLERFALDIGT BELÖNAD

Karl Ove Knausgård
Född 1968, uppvuxen i Norge, bosatt i Malmö med hustru och tre barn på sju, fem och tre år.
Nominerad till DN:s kulturpris för sitt verk ”Min kamp” (Norstedts). Del två kommer på svenska i maj. De sex volymerna omfattar cirka 3 000 sidor och är en självbiografisk skildring av författarens barndom. Den sista, sjätte delen kommer på norska i juni.

Knausgård belönades för verket med det norska Bragepriset och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Han har tidigare givit ut två böcker. Som första debutbok någonsin belönades ”Ute av verden” med det prestigefyllda Kritikerprisen år 1998.

DÄRFÖR ÄR KARL OVE KNAUSGÅRD NOMINERAD TILL DAGENS NYHETERS KULTURPRIS

”  för att Karl Ove Knausgård så svindlande undersöker vad ett jag är i dag. Hans roman ”Min kamp” visar hur den självbiografiska trenden kan bli brännande och högintressant. Med skarpa och känslo­intensiva scener följer han sitt liv, genom genanta bakslag och diskutabla segrar. Knausgård omförhandlar gränsen mellan vårt inre och vårt yttre, mellan privat och samhälle och mellan Norge och Sverige.”

NOMINERADE 2011

SCENKONST

Ann Petrén

MUSIK

Annika Norlin

FILM

Pernilla August

KONST&FORM

Chrstine Ödlund

I dag presenterar vi den fjärde kandidaten av fem till Dagens Nyheters kulturpris. DN:s Sanna Torén Björling och Lars Lindqvist har träffat honom.

I dag presenterar vi den fjärde kandidaten av fem till Dagens Nyheters kulturpris. DN:s Sanna Torén Björling och Lars Lindqvist har träffat honom.

Malmö. Allt är inte vad det synes vara. Karl Ove Knausgård har haft en exempellös framgång och badar i kulturkredd. Han har pengar, familj och knallblå ögon. Ändå: den grundläggande känslan är att vara en person som ingen vill ha med att göra. Den känslan förändras inte, på den fäster inget beröm.

Karl Ove Knausgård ruskar lätt på huvudet.

Annons:

Vi äter fisksoppa på en kvarterskrog i Malmö. Dukarna är vita, i glasen mineralvatten.

– Som barn blev jag totalt uppslukad av böcker. Det var mitt sätt att få vara ensam och en del i en defensiv strategi av rädsla att bli avvisad. Min far hade också lite av det där – villan vi bodde i hade en uthyrningsdel där han brukade hålla till. Vill man vara välvillig kan man säga att han drog sig undan också för att skydda oss.

Välvilja är emellertid inte vad författaren eller hans självbiografiska verk brukar förknippas med. Uppriktighet, snarare.

Få har undgått hans namn, men Knausgård själv har gjort vad han kunnat för att slippa den debatt han orsakat främst i Norge.

– I en kultur där så mycket handlar om kändisskap och bekräftelse har jag fått möjlighet att själv uppleva vad det innebär. På två år har jag gått från att vara ingen till något helt annat. Det är en intressant och märklig upplevelse som jag skriver om just nu.

Karl Ove Knausgård bor sedan nio år i Sverige, varav de senaste fem i Malmö. Han saknar storstan men har just köpt hus på Österlen (ja, för pengarna han tjänat). I Malmö bor de intill ett kinesiskt snabbmatställe och mitt emot ett stort hotell vars inglasade lobby och diverse neonskyltar dominerar det trafikerade torget. En sliten dubbelbarnvagn står i trappen.

Han möter mig utanför, han har en cigg i handen och svart skinnjacka. Han tar stora kliv.

– När min första bok kom läste jag allt som skrevs, men nu bestämde jag mig tidigt för att låta bli. Det gick inte. Jag som inte ens kan läsa vad jag själv har skrivit. Ett tag kunde jag knappt se omslagen till böckerna, säger han och skrattar till.

Han har ett lite kantigt ansikte, ansat skägg och ett milt leende.

Reaktionerna på ”Min kamp” har skilt sig åt: av den svenska kritikerkåren hyllades den utan större diskussion, men norrmännen gick i taket över en bok som gör vad Carina Rydberg, Maja Lundgren och Lars Norén redan gjort här.

– Noréns dagbok, som kom medan jag satt och skrev, orsakade främst en ideologisk debatt, medan min bok fick nors­ka journalister att söka upp alla – barndomsvänner, klasskamrater, släktingar – och be dem kommentera eller ge sin version. Jag har fått en del refererat och det har varit väldigt obehagligt.

Men han har svårt att tala om vilket pris han betalar för uppriktigheten.

– Det är andra som har fått betala. Jag valde att ge ut boken, men beslutet har påverkat andra väldigt mycket utan att de har kunnat kontrollera det. Men jag har svårt att argumentera när medierna ringer runt eftersom jag själv har del i det.

De berörda har fått läsa manus på förhand; bara någon har bett om att anonymiseras.

Han har skrivit i rasande fart med tempot som vapen mot självkritiken. Den låga självkänslan spökar även i skrivandet. När han började som artonåring hade han inga hämningar, men när han började läsa litteratur i Bergen (bland annat för dramatikern Jon Fosse) bröts självförtroendet ned till den grad att han slutade skriva.

Föreställningen om skrivandet präglades av erfarenheten av litteraturens förmåga att gripa tag. Hur skulle han någonsin komma i närheten av det?! Utan sin förläggare tror han inte att han hade fortsatt. Man behöver någon att visa också det illa skrivna – och som tror på en ändå.

– Jo, förresten, säger Karl Ove Knausgård och stryker bak den gråsprängda luggen om örat, det här har jag läst upp för en gammal kompis också, vartefter, han har fått höra snart 3 000 sidor. Han bor i Stockholm och har arbetat i sju år med en bok om Bagdad på 1 300 sidor som kommer i höst. Vi har ringt och läst för varandra.

Från fyra på morgonen och tio tolv timmar framåt skriver han, och djupt inne i arbetet har han inte alltid varit medveten om vad som knattrats fram.

– Jag har inte haft en disposition eller valt ut minnen. Jag kan minnas platser väldigt exakt, precis hur det såg ut, detaljer, allt – miljöer som jag kan sakna enormt! – men enskilda episoder minns jag nästan inte alls. Jag har litat på att vad som kommer också är det som är viktigt, även i större bemärkelse. Jag visste ju att jag ville skriva om min far.

Och så är vi där: vid fadern, vid familjen. Vid att de allra mest personliga skildringarna på något underligt vis är de mest allmängiltiga. Vid att det onämnbara i någon form finns i så gott som alla familjer. I Karl Ove Knausgårds familj handlade det om en far och de förnedrande omständigheterna kring dennes död.

– Jag har tänkt mycket på det där. I boken har jag använt döden som symbol för det som alla vet men som ingen säger: jag beskriver hur vi skyfflar undan döden och låtsas som om den inte finns, samtidigt som den är högst påtaglig. Jag ville skriva om hur det verkligen är. I vår familj kretsade allt kring min far.

Vi talar om människors likhet och om hur en känsla känns och känns igen, oavsett omständigheterna kring den. Även om reaktionerna ibland har varit hätska – med protesterande släktingar och de som menar att Så Gör Man Inte – har flertalet varit av annan karaktär:

– Det är förstås en dröm för en författare att nå brett, och jag har fått många brev av läsare som har berättat om sina egna liv, som tycker att de känner mig och tror att jag förstår dem. En del vill tacka för att de förstår sina sextonåriga barnbarn bättre efter att ha läst. Ändå kan jag inte låta bli att tolka det omvänt, och när jag hör att folk har slukat boken tänker jag: Var det så lättsmält? Har jag skrivit kiosklitteratur utan motstånd?

Han ler själv åt sitt självförminskande, men det finns ett djupt allvar där: hela romansviten handlar om att begripa och bearbeta denna känsla.

– Litteratur är att komma nära en annan människa med det som är jag men som ändå blir något i den andra. Det är något väldigt intimt: detta att nå en annan människa men i sig själv.

Strax efter att fadern dött 1998 och Karl Ove Knausgård hade sitt debut­manus i väskan kom tanken att skriva om honom fiktivt.

– Jag skrev hundratals sidor av inledningar men kunde inte tro på det. En dag, jag vet inte varför, började jag skriva självbiografiskt på ett maniskt, självbekännande vis. Plötsligt fanns där en sådan energi och kraft, en friskhet. Men en roman blev det först när jag skrev öppningsscenen om nyårsfesten, som jag inte hade en aning om att den skulle vara med. Men med den förstod jag att det fanns något att bygga kring.

Episoden han talar om är en av bokens längsta och beskriver jakten på fylla och på vad som blir en rätt kass fest. Det är en i raden av icke-händelser som fyller ens liv, men varav man bara minns ett fåtal. Händelser som utan att vara avgörande eller ens betydelsefulla av oklar anledning etsat sig fast i skallen.

Karl Ove Knausgård har förstås förändrats de sista åren, men mer av föräldraskapet än av författandet.

– Och jag har fått lära mig att skriva för öppna dörrar. Tidigare var jag tvungen att vara helt isolerad, helst ute på någon enslig ö (han skrattar). Nu har min äldsta dotter fått eget rum så mitt kontor har försvunnit och jag sitter i vardagsrummet.

Fast roligt att skriva har nästan ingenting varit. Lustfyllt? upprepar han förvånat min fråga, som om tanken inte ens har slagit honom.

– Nej. Jo, nu när jag skriver mer essäistiska avsnitt om konst, litteratur, om varför man skriver och om det som har hänt mig, sådant vi har pratat om nu. Det är väldigt intressant.

På väg ut tänder Karl Ove Knausgård en ny cigarrett och skiner upp:

– Jag behöver bekräftelse på varenda sida, och kanske är det den största vins­ten med det här: i Norge har uppmärksamheten varit massiv, men ingen har gått emot varje sida.

– Det är inte heller världens undergång att skriva en dålig bok.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

smanifest
Foto:Stig-Åke Jönsson/TT

 Reformer för 40 miljarder. Bland annat genom att höja restaurangmomsen.

 Socialdemokraternas valmanifest. S-toppar skriver på DN Debatt. 89  23 tweets  64 rekommendationer  2 rekommendationer

 Kopparstöld. Påverkar tågen norr om Mälaren till och från Stockholm. 3  0 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Besked till Barroso: Svar på hotet om skärpta sanktioner från EU. 58  11 tweets  46 rekommendationer  1 rekommendationer

Vladimir-Putin-144
Foto:AP

 Nato skapar ny insatsstyrka. Som svar på krisen i Ukraina. 3  0 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

 Ryska soldatmödrar: Uppåt 8.000 ryska soldater i Ukraina. 56  21 tweets  35 rekommendationer  0 rekommendationer

 USA-krav på vapenstöd. För att bekämpa Ryssland. 17  4 tweets  12 rekommendationer  1 rekommendationer

premium  Lärare och elever hugger i. Rustar bombad skola.

Annons:

 Klämd av t-banetåg. De båda bråkande föll ner på spåret vid station.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: