På den omdiskuterade ”Modernautställningen” i höstas hörde Christine Ödlund till de få konstnärer som hyllades unisont. Hon deltog med ”Thought forms”, böljande, målade bilder av ljud. Verket är inspirerat av de tankeformer som den engelska 1800-talsteosofen Annie Besant gav ut en bok om år 1901. Hon uppfattade ljud som färgformationer.
Det kan verka komplicerat.
För att förstå konsten, och möjligen komma närmare konstnären, kan man börja med att ställa de enklaste frågorna: Vad gör du, hur och varför?
Svaren är nämligen sällan lika kortfattade.
Christine Ödlund berättar lugnt och välformulerat och gestikulerar med händerna. Hon har en svart scarf tätt runt halsen, tunn kofta och håret i stram knut. Hon bär ovala glasögon med smala guldfärgade bågar.
– Under en resa i Buenos Aires bestämde jag mig och det fick bära eller brista – jag blir olycklig om jag inte håller på med konst. Så jag gick fotografi på Konstfack, men det räckte inte, jag ville ha det rörliga. Men det räckte inte heller.
Så hon sökte en musikutbildning på EMS, elektroakustisk musik i Sverige, en nischad, några skulle säga nördig, gren av musiken.
– Jag var helt såld på sättet att komponera och tänkte att nu har jag hittat rätt. Ljud och bild är samma sak! Det syns i deras partitur som jag blev otroligt inspirerad av. Man beskriver musik mer som form och materia, med mitt språk – bildspråket. Det var fantastiskt att se hur musiken är placerad i rummet.
Där någonstans växte intresset för korskopplingar, som Christine Ödlund beskriver det när ett sinnesintryck fångas upp av ett annat sinne och blir en ny förnimmelse. Som ljud och bild, eller musik och konst, om man så vill.
Det finns ett ord för det där: synestesi.
– Metoderna är otroligt spännande, och det går att simulera synestesi genom att med meditation försätta sig i ett sådant tillstånd och koncentrera sig så hårt att hjärnan skickar ljudsignaler till syncentrum. Om man verkligen kan göra sitt arbete så kommer det där.
Och så säger hon, med ett litet leende:
– Det är det bästa av tillstånd skulle jag säga.
Utforskandet av sinnesintrycken ledde till den klärvoajanta Annie Besant. Christine Ödlund skrattar och säger att det är hur flummigt som helst. Så klickar hon fram en gammal kortfilm på sin dator, gjord av Jean Painlevé någon gång på 1960-talet.
– Han gjorde bisarra, surrealistiska naturfilmer med experimentell musik som visades som förfilmer på biograferna. Titta.
Till ett plåjnkande, blippigt sugande ljud krälar en jättestor, slemmigt glänsande bläckfisk över skärmen.
– Jag vill se på det flummiga med vetenskapliga glasögon. Det är där jag trivs bäst, precis på gränsen.
Hon bläddrar bland sina verk i en Mac som står mellan oss på bordet i galleri Millikens källarlager. En av hennes egna målningar hänger snett bakom mig. Måleri hör annars till ovanligheterna; hon har arbetat med en rad tekniker: teckning, musik, objekt, animation, video, installationer, mest sådant som är svårt att sälja, knepigt att ställa ut. Hon förklarar att det går långsamt och hur viktigt det är att alla delar håller hantverksmässigt hög nivå. Över skärmen syns en sekvens ur den dystopiska, blyertstecknade filmen ”Atlantis” som utspelar sig på en jord där medeltemperaturen stigit med sex grader.
Hon talar gärna om konsten, men när jag frågar något om hur hon var som flicka dröjer det innan hon svarar:
– Usch, nej. Det är en sorglig historia. Ett allvarligt litet barn var jag nog.
Och innan jag har hunnit säga något mer tillägger hon: Punkt.
I övrigt nämner hon bara att hon växte upp i ett antal förorter till Stockholm (Vendelsö, Alby, Tensta) och att hon gick ekonomisk linje på gymnasiet enbart för att få jobb men hatade det svårt. Nu bor hon i Vasastan och trivs utmärkt.
Så vi håller oss till konsten – och vetenskapen. Under senare år har Christine Ödlund tillbringat mycket tid på KTH:s institution för ekologisk kemi.
Det är också lite komplicerat, men handlar på sätt och vis också om korskopplingar.
– Det coola är att växter har sofistikerade system att skydda sig med. De kommunicerar med och varnar varandra. Det finns en typ av ”växtruistiskt” skydd där växten utsöndrar en substans som varnar andra medan de själva går under.
Hon ler.
Ekologisk kemi är ett relativt nytt forskningsfält som går ut på att förstå hur växterna på kemisk väg parerar angrepp. Genom att tolka de dofter som sänds ut hoppas man så småningom kunna ta fram växter som står emot till exempel skadedjur. I labbet får hon lukta på varningsdofter. Någon doftar äpple, någon gräs. En varningsdoft heter metylsaletylat och luktar jenkatuggummi.
– Naturvetarna är lite torra men jag tror att de uppskattar mig. Jag kan dra i väg så långt.
Och konst blir det, som i ett partitur för ”Stress call of the stinging nettle”, där hon har beskrivit ett fjärilslarvsangrepp på en brännässla, och inte bara låtit lukterna bli grafisk form, utan låtit graferna bli ett slags noter.
På invigningen av Marabouparken, där verket ställdes ut, spelade en kvartett sin tolkning av händelseförloppet – larv äter brännässla – som samtidigt visades på film. Medan brännässlebladet försvarar sig omvandlas de grafiska linjerna av doft och musikens tempo steg.
Allt hänger samman.
– Jag är kanske panteist, säger hon lite senare, och hon tror på parallella universum men inte på något allsmäktigt medvetande.
– Det är klart att det finns osynliga världar, saker som mina begränsade instrument inte är designade för att uppfatta. Tänk på vad som uppenbarade sig med mikroskopet. Jag undrar var vi är i ett mikromakroperspektiv? Det är frågor som varenda unge ställer sig.
– För en synestet är det självklart att vissa begrepp hör ihop med till exempel en särskild färg, eller en form. Som att torsdagar är, säg, gröna. Det finns en bok som heter ”The man who tasted shapes”, om en person som förknippade smak med form. Säg att: (hon härmar:) ”Kycklingen ska smaka taggigt, den är för rund! det måste vara något fel i receptet!”
Christine Ödlund ägnar nästan all tid åt konsten. Just nu tecknar hon som en dåre för att fylla en hel monter på den prestigefyllda konstmässan Armory show i New York i början av mars (där fyra svenska gallerier deltar). Och hon håller på med två offentliga utsmyckningar: en i Norrköping, där hon försöker ta reda på vad Motala ström egentligen innehåller; en i Kista, där hon i resterna av en vildvuxen lindberså som man tvingats fälla på grund av trädröta skapar en paviljong med en spaljé för de nya skott som kommer att resa sig. Tanken är att konst och natur ska förenas när de nya lindarna lindar sig runt spaljén.
Christine Ödlund är besatt av sin konst. Hon säger det själv och att det är värt allt hon har fått offra. Hon mötte sin man Fredrik Söderberg på en vernissagerunda; deras konstnärliga inriktningar har beröringspunkter och hon säger att det är tur att de gillar varandras grejer.
Jag undrar vad hon gör när hon inte jobbar och hon berättar om en resa.
– Jag var på en kryssning på Nilen. Det var bisarrt, en massa brittiska, pensionerade bibliotekarier med hörapparat och kryckor.
Men arbetet lämnade hon inte.
– När jag får sitta under ett parasoll och teckna, då mår jag som en prinsessa.