Efter turnépremiären på Katalin i Uppsala, som Annika Norlin inleder i röd cape över svart klänning och avslutar med dubbla extranummer, pumpar adrenalinet och hon har svårt att somna. När hon väl lyckas väcks hon snart av en finsk radioreporter – som ringer två timmar för tidigt.
Hon är snarare adrenalinstinn än nervös nu för tiden, men spelningen gick bra, även om man aldrig riktigt vet, säger Annika Norlin en stund efter att den finske journalisten lagt på.
Ibland kan hon känna sig euforisk, men mötas av artiga kommentarer och stela leenden. Andra gånger har hon gråtit förtvivlat – men förstått att det är då folk har blivit som mest berörda. Och kanske, tror hon, kan känslan av att hon är ute på hal is ge laddning åt hela kvällen.
–Varje gång blir helt annorlunda, för jag kan inte inte tänka på publiken. Man kan repa som ett djur men allt faller när man står där, säger hon.
När Annika Norlin var yngre visade hon nästan aldrig låtarna hon skrev.
– Jag var kreativ och gillade att vara ensam. Jag har alltid fått en så stor kick av att göra något själv att jag inte behövt visa det för andra. Det var inte hemligt, men få kände till det.
Hon får det att låta så enkelt, som en axelryckning. Hon spelade gitarr i kommunala musikskolan, de sjöng mycket hemma, inget särskilt men tillräckligt för att musiken inte bli något oöverstigligt att ägna sig åt.
– Jag var nog lite som nu. Jag tyckte mycket om tv då och tycker mycket om tv i dag, säger hon nöjt.
Det har gått sex år sedan den första skivan och det stora genombrottet, och Annika Norlin har etablerat sig som en av landets mest intressanta artister.
– Mina låtar ska låta lätt, men det finns mycket tankar bakom. Jag tycker själv att det är ganska tungt att ta in ny kultur – böcker, filmer, vad som helst – så jag vill att man ska tycka om skivan första gången man hör den, men också kunna upptäcka något nytt den tionde.
Uppmärksamheten kring låttexterna är delvis självförvållad, tror hon och pekar vilt i luften mot en tänkt löpsedel hon håller upp: Titta här! Titta här!
Skriver gör hon när hon har tid över, det kan vara hemma eller på en flygplats, helst med dator och gitarr nära. På svenska börjar en låt med en melodi, på engelska av något skäl med text.
– Fast på den här skivan var det annorlunda: min producent Henrik Oja skrev musik i produktionsform, några ackord eller ljudvändor, till ungefär hälften av låtarna för mig att sätta melodi och text till. Jag gillar när det finns en ram att förhålla sig till även om det tar längre tid.
Låtarna är som små berättelser: vardagsnära men känslostarka glimtar om feberdrömmar, kärlek (hemlig, krossad, blyg), vänskap, hembygd och moral.
Hon rättar till sina stora, starka glasögon och säger att vissa låtar ger starkare reaktioner.
– Jag får många mejl, men svarar aldrig. Många berättar väldigt fint om sina egna liv. Om de bara skrev ”bra spelning!” vore det lättare att svara ”tack, kul!”, men nu blir det för stort att ge sig in i. Hello-låten ”Anna”, som handlar om ett barn som aldrig blev, skrev jag lite skämtsamt men jag måste ha trampat på en nerv, jag tror att den rörde många som var ofrivilligt barnlösa eller hade gjort en jobbig abort.
Från den senaste skivan har ”Fredrik”, om längtan efter vanlig schysthet, genererat många instämmande reaktioner. Själv är hon förtjust i ”Isarna” och imponerad över att folk har fattat vad den handlar om: hur det är att växa upp i en småstad och hur det känns när folk vill flytta därifrån.
Hon har ju också dragit, men är efter några år i Stockholm tillbaka norröver.
Fast hon reser mycket, spelar lite runt om och är påverkad av att ha blivit en kändis.
– Innan var jag en ganska okomplicerad person, lugn och peppad över livet, men jag har blivit högstadiemässig, lite nojig för att alla har åsikter om mig och vad jag gör. Det går inte bara att glida runt och säga att man gör sin grej, jag tvingas ta ställning till allt. När jag hade gjort min första Säkert!-skiva sa folk ”du borde skriva på engelska”, och när jag gjorde mina andra Hello Saferide-skiva sa de att jag borde skriva på svenska. Och när jag fick höra att jag borde le mer på scen – då tänkte jag va fan, jag vill vara sur – men efter tio gånger började jag tänka att jag kanske borde le mer på scen? Annars kanske folk inte fattar att jag uppskattar att de är där.
Hon försörjer sig på musiken nu, men de huvudsakliga inkomsterna kommer varken från turnerande, radiospelningar eller skivförsäljning, utan från en låt som använts i en reklamfilm för miljöbilar. Men Annika Norlin har aldrig sett sig som någon som alltid ska vara artist och är lycklig över att äntligen få kombinera musiken med studier i psykologi. Intresset för ämnet har funnits länge, hon har läst kurser om genus och sexologi i USA och i England och berättar om hur studenter från hela världen diskuterat kön så vågorna gått höga. Blandningen av sysslor har aldrig varit några problem.
– Jag nynnar, värker och provar mig fram under lång tid men när jag väl hittar ett språk som passar går låtarna fort att skriva. Den senaste skivan skrev jag koncentrerat under en och en halv månad – jag skulle kunna ge ut en skiva i halvåret, säger hon och flinar.
Men förmodligen dröjer det till nästa; hon pluggar, spelar och skriver lite av varje. Hon har fått priser för sina noveller och har precis börjat skriva musik åt minst en annan artist. Vem det är säger hon inte mer om än att det är någon med en helt annan röst än hennes och att det är toppen.
Under våren gör Säkert! ett femtontal spelningar, och i sommar ska de spela här och där. Turnerandet är roligt nu.
– Jag har blivit bättre på att utvärdera saker och en bra fråga att ställa sig är: för vem gör jag detta? Om jag inte blir gladare, inte skivbolaget, inte lyssnarna, för vem, då?
Fast det har tagit ett tag att fatta det.
När uppmärksamheten kring hennes musik drog i gång var det annorlunda: under ett år gjorde Hello Saferide över hundra spelningar. Hon beskriver det som ett märkligt parallelliv som hon till slut var tvungen att få stopp på.
–I ”Influensa” har jag skrivit om hur artistskapet kan bli övermäktigt. Den ligger så nära att det kan vara jobbigt att höra den på radion och tänka på att någon går omkring i morgonrock och tofflor och lyssnar.
Och hon har fortfarande stort behov av att vara själv.
– På turné är man tillsammans hela tiden, men det är det ultimata – eftersom man kan sitta tyst bredvid varandra. I bussen sitter alla och håller på med sin grej.
Men till skillnad från förr pratar hon numer gärna om låtskrivande med andra likar.
– När jag blir på fyllan vill jag gärna ställa stora, breda frågor om kreativitet. Hur föreställer sig andra sina låtar innan de är skrivna? Som helt färdiga eller som något mer diffust? Jag har en kompis som har läst arkitektur och som skriver låtar, han ser framför sig ett tomt rum som ska fyllas.
Hon tänker en kort stund.
– Jag ser framför mig i vilken riktning en låt ska ta, om den är aggressiv eller om det är en kärlekslåt – när jag vet det är det bara att fylla det karet med ord. Och jag vet väldigt väl när en låt är klar. Andra kan ha synpunkter på den och på vad som kunde ha gjorts annorlunda, men då känns det tryggt att veta att nej, så här blev min låt. Så skulle den vara.