”FÖR HJÄRTAT ÄR LIVET ENKELT: det slår så länge det kan. Sedan stannar det. Förr eller senare, en dag som alla andra, upphör den dunkande rörelsen av sig själv och blodet börjar rinna mot kroppens lägsta punkt, där samlar det sig i en liten grop, väl synlig utifrån som ett mörkt och svampigt område på den allt vitare huden, samtidigt som kroppstemperaturen sjunker, lemmarna stelnar och tarmarna töms. Förändringarna dessa första timmar sker så långsamt och fullgörs med sådan säkerhet att de nästan får något rituellt över sig, som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen´s agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, då de alltid väntar till dess att livet har dragit sig tillbaka innan de sätter i gång sin invasion av det nya landskapet.”

”Han står på baksidan av huset, nere i det som ska bli kökslandet, och slår med slägga på en bergknalle. Trots att sänkan bara är någon meter djup har den svarta uppgrävda jorden hans tår på och den täta klungan av rönnar som växer utanför muren bakom honom fått skymningen att falla tyngre där nere. När han reser på sig och vänder sig om ligger hans ansikte nästan helt i mörker.

Ändå har jag fått mer information än jag behöver för att veta var jag har honom. Det är inte i ansiktsuttrycket det ligger det ligger utan i kroppshållningen, och det är inte med tankarna man avläser den utan med intuitionen.

Han ställer ifrån sig släggan, tar av sig handskarna.

– Jaha? säger han.

– Jag såg ett ansikte i havet på tv precis nu, säger jag och stannar på gräsmattan ovanför honom. Grannen har fällt en tall tidigare på eftermiddagen och luften är fylld av den starka lukten av kåda från klabbarna som ligger på andra sidan stenmuren.”

© Karl Ove Knausgård