Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

After work – när datoriseringen tar bort jobben

Foto: Beatrice Lundborg

Vad ska vi jobba med när datoriseringen hotar också tjänstemännen? Läs sociologen Roland Paulsens lägesbeskrivning.

Efter en tät följd av självmord bland Apple-leverantören Foxconns anställda sommaren 2010 meddelade vd:n Terry Gou att han ämnade köpa in en miljon robotar för att ersätta fabriksarbetarna. Även om Foxconn fortfarande har över en miljon anställda har robotiseringen i dag, fem år senare, börjat konkretiseras. Till exempel har företaget förlagt tillverkningen av en nyckelprodukt till en helautomatiserad fabrik i kinesiska Chengdu där produktionen lär kunna löpa dygnet runt med släckta lampor.

Terry Gou uppskattar att 70 procent av Foxconns fabriksproduktion inom tre år kommer att utföras av robotar. Han verkar nöjd med upplägget. Robotar arbetar snabbare och längre än människor, deras arbete är inte avlönat, inte beskattat och de varken strejkar eller bränner ut sig.

Foxconns utveckling är ett av många exempel på hur den accelererande automatiseringen äter upp jobb. Flera forskare menar nu att vi kan ha nått en brytpunkt för hur mycket mänsklig arbetskraft som kan bortrationaliseras inom den existerande kapitalismens ramar. Den mest radikala aspekten av dagens automatisering är att den inte begränsar sig till industriell produktion. Detta är huvudbudskapet i MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfees uppmärksammade bok ”Den andra maskinåldern”; när datorprogram tar över informationsprocessande arbetsuppgifter – diagnosticering, redovisning, försäljning och annan administration – kommer även tjänstesektorns välutbildade yrkesgrupper att drabbas.

Bortrationaliseringen kommer dessutom gå snabbare i dessa led än under ”den första maskinåldern” då industrin effektiviserades. Ny mjukvara kan nämligen, till skillnad från nya maskiner, enkelt installeras och uppdateras utan alltför mycket krångel. Detta är en av anledningarna till att Oxford-forskarna Carl Benedikt Frey och Michael Osborne förutspår att närmare hälften av dagens jobb kommer att datoriseras inom ett par decennier (i Sverige har Stiftelsen för strategisk forskning kommit med liknande resultat).

Inför automatiseringens jobbdödande effekter märks två förhållningssätt: ”det ordnar sig” och ”det ordnar sig inte”. ”Det ordnar sig” kan här representeras av Stefan Löfven som när Dagens Arbete (5/2) frågade honom om hans syn på robotrevolutionen svarade att ”robotarna kommer att skapa nya jobb”. Detta är en vanlig fantasi gällande ny teknik, att den skulle utgöra ett nollsummespel där antalet bortrationaliserade arbetare snabbt vägs upp av ett lika stort antal mekaniker och ingenjörer.

En annan fantasi som Löfven och andra statsöverhuvuden gärna går upp i är att just deras länder kommer att ligga i framkant med att producera de robotar och program som i resten av världen orsakar arbetslöshet. Den hemlighet de tror sig vara ensamma om är att storsatsa på forskning och högre utbildning så att nya innovationer kommer till och i förlängningen nya jobb – en affärsidé som vi forskare av naturliga skäl välkomnar.

För att framhäva Sveriges konkurrenskraft och hur väl denna modell fungerat förklarade Löfven att ”vi har digitala jättar”. Som exempel nämnde han Spotify, Skype och King. Låt oss titta närmare på dessa ”jättar”.

Tillsammans anställer Spotify, Skype och King knappt 1500 personer i Sverige. När Ny Teknik förra året räknade ihop hur många jobb de 25 mest hajpade uppstartsbolagen i IT-sektorn genererat blev summan 3700 – ungefär lika många som antalet anställda på Danderyds Sjukhus. På fem år hade tio av dem skapat 1600 nya jobb varav två tredjedelar kom från Klarna och Spotify – att jämföra med de 6000 jobb som under samma period försvann bara från Volvogruppen. Att vi här skulle hitta framtidens Ericsson verkar osannolikt.

Candy Crush Saga genererar visserligen mycket pengar, men inte särskilt många jobb. Även om dessa bolag skulle växa till ”digitala jättar” av verkliga mått är frågan hur mycket arbetskraft de ens då skulle efterfråga. Facebook har inte fler än 7200 anställda världen över. Twitter har 3300. Det kan jämföras med den omstridda åtgärden fas 3 (som nu ser ut att bli kvar under överskådlig tid) där cirka 36000 arbetslösa för tillfället är inlåsta.

De som likt Nobelpristagarna Paul Krugman och Joseph Stiglitz hellre hävdar ståndpunkten ”det ordnar sig inte” brukar påpeka att vi i dag åser något annat än ett ”teknikskifte” av det slag som Sverige senast upplevde med varvskrisen. Gamla jobb försvinner snabbare än vad nya tillkommer. Där arbetskraften tidigare kunde skyfflas över till tjänstesektorn är det svårt att se vart den nu ska ta vägen.

Vissa, som Brynjolfsson och McAfee, säger att automatiseringen nödvändiggör en fördelning som inte går via lönearbetet; någon form av garanterad basinkomst för att försörja det växande prekariatet, skapa en ekonomisk grundtrygghet och förhindra ekonomisk härdsmälta. Andra ansluter sig till de teknikdeterministiska marxister som i 150 år tillbett ”profitkvotens fallande tendens” och självbehagligt åstundat kapitalismens harakiri.

Frågan som konsekvent undviks, även i det sistnämnda lägret, är hur man här och nu kan rubba den ekonomiska makt som begränsar automatiseringen till en vinstalstrande maskin och låser in möjligheten till arbetstidsförkortning och annan form av arbetsreduktion.

Det automatiseringsdiskussionen tycks gälla är hur ekonomin ska klara sig från självdestruktion samtidigt som produktivitetsvinsterna tillfaller allt färre händer och maktkoncentrationen tilltar. Ibland anas en förhoppning om att automatiseringen ska övertyga någon av de 85 rikaste personer som i dag äger lika mycket som hälften av jordens befolkning att skänka bort makt och kapital.

Här finns en lång tradition av naivitet bland kapitalismens kritiker: om bara risken för kollektiv självdestruktion blir tillräckligt stor kommer kapitalisterna till slut fatta läget och svida om till tomtedräkt. Medan man tidigare viftat med risken för kärnvapenkrig eller klimatkris verkar risken för automatiseringsdriven implosion nu vara populär. Dock har kapitalisterna hittills valt att syna korten och så här långt klarat sig utmärkt.

När nationalekonomen Stefan Fölster och andra (DN 17/4) efterlyser en ”automatiseringsagenda” från regeringen är därför den enda frågan en sådan agenda borde utgå ifrån denna: hur kan vi sätta stopp för att en liten klick av kapitalägare fortsätter plundra och underställa all ekonomisk politik sina maktintressen? Utan svar på detta kommer automatiseringen förbli ett problem att hantera snarare än en historisk möjlighet till arbetsbefrielse.

För 20 år sedan deklarerade nationalekonomen Jeremy Rifkin att ”Arbetets undergång” var nära. Jag tror att han överskattade den statsunderstödda kapitalismens rationalitet. Det är mycket möjligt att Stefan Löfven och andra ”optimister” visar sig få rätt.

Kanske händer ingenting när jobben försvinner. Kanske fortsätter allt i samma riktning. Fas 3 får sällskap av fas 4 och 5. Staten ordnar ännu fler dagisaktiviteter åt den växande skaran arbetslösa. Vi andra jobbar vidare i app-världen med en pulsmätare i varje armhåla och den tionde generationens Apple-klocka som en snara runt halsen. Candy Crush och Flappy Bird för vardera ögat. Stor tillväxt av ”gröna jobb” för att sanera den växande produktionens miljöpåverkan. Även jobbtillväxt inom vården förstås, för att sanera oss själva. Kanske blir arbetet i sig det som genererar arbete? Vi gläds åt vad det nu var som räddade oss – vi behövde inte minska på arbetstvånget! Det gick att fortsätta!

Kanske kommer brytpunkten först när den artificiella intelligensens ännu oinfriade löften realiseras. För när det går upp för maskinerna vilken meningslös existens de är satta att livnära lär det bli nödvändigt för Foxconn att hänga tillbaka skyddsnäten runt fabrikerna. Ja, kanske blir det i framtiden robotarna som hoppar från hustaken.

After work - när människan blir överflödig på arbetsplatsen

Arbetsmarknaden är på väg att förändras i grunden. I går var det arbetarna i industrin som slogs ut, i dag och i framtiden riskerar även tjänstemän och akademiker att bli överflödiga när datorerna tar över jobbet. Hur ska västvärlden klara den nya verkligheten?

Sociologen och DN-medarbetaren Roland Paulsen ger en lägesbeskrivning av den accelererande automatiseringen. Paulsen är knuten till Lunds universitet och gav nyligen ut den uppmärksammade boken "Vi bara lyder. En berättelse om arbetsförmedlingen" (Atlas).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.