Kulturdebatt

Agnes Heller: Nationalstatens fara visar sig igen

Syrier på flykt vid turkiska gränsen efter attackerna mot Aleppo tidigare i veckan. TT
Syrier på flykt vid turkiska gränsen efter attackerna mot Aleppo tidigare i veckan. TT

Vår tids folkvandringar är ingen tillfällighet. De är en oundviklig del av den moderna världens frihet, skriver den ungerska filosofen Agnes Heller som gästar Stockholm i helgen.

Vi föds alla som främlingar. Genetiskt rustade för språk och socialt liv, men inte för något särskilt språk eller någon speciell kultur. Vi måste anpassa våra förmågor till det språk, de seder och de krav som gäller i den värld vi råkat kastas in i. Lära oss att förstå den omgivning som ska bli vårt hem. Det är ett mål vi aldrig helt kommer att uppnå. Till en del förblir vi alltid främlingar, och det är därför vi alltid kommer att behöva en viss grad av personlig säkerhet, kärlek och vänskap.

Barn ställer alltid frågor som ”varför är det så här?”; ”varför är det här tillåtet men inte det där?”. Med tiden kommer svaren de får på sådana frågor att tas för självklara, eller frågorna inte längre att ställas. Vuxna införlivas i sin värld. Vad de än lärt sig hemma kommer de att hålla för sant, vad som än hålls för rätt i deras värld blir det rätta.

Ändå kommer andra, i andra världar, att tro på något annat och följa andra seder. De är främlingar. Vi är rädda för dem. Varför? För att om deras vanor och trossatser är sanna så förlorar vi vårt hem, eller närmare bestämt känslan av visshet och säkerhet. Vi är hemma i vår värld, men för de andra är det vi som är främlingar. De ser oss på ett annat sätt än vi ser oss själva, liksom vi ser dem annorlunda än de ser sig själva.

Det här är, i korthet, den antropologiska grundhållningen. Men själva subjektet här, ”vi”, kan stå för flera olika saker. Det avgörande är innehållet i detta ”vi”, frågan om vad som gör någon till del av ett ”vi” och någon annan till en del av ”dem”. Främlingar kan bli allierade, till och med vänner, och då vara ”annorlunda” men inte längre främlingar.

I sin personliga identitet bär var och en på flera olika, mer eller mindre generella beståndsdelar, och i en värld av ömsesidiga beroenden är den viktigaste av dem det ”vi” som bestämmer ens plats i den sociala hierarkin. ”Vi, trälar till herr X”, ”vi, medborgare i staden Y”. En vidare tillhörighet är den till en särskild etnicitet (keltisk) eller plats (byn Z), en religion (katolsk) eller ett folk (det franska) och, åtminstone i Europa, även till en nation. Under upplysningen gjorde den vidaste, allt inneslutande identiteten entré: ”vi är alla människor”.

Nationalstaten är i huvudsak en europeisk skapelse. Nationer utgjordes av folk som kunde levde sida vid sida på samma territorium, till och med i samma stad eller by. De gick vanligen inte i krig mot varandra.

De europeiska krigen har i huvudsak bedrivits mellan dynastier, monarkier och religioner; det mest förödande var trettioåriga kriget. De kunde mobilisera vissa etniska grupper som levde i vissa territorier, varav en del definierade sig som ”nationer” inom ett visst imperium – men nationalstater existerade inte.

Ordet ”folk” har burit på två skilda huvudberättelser, varav den ena är biblisk och den andra härrör ur den grekisk-romerska traditionen.

På Sinai gav Gud lagen till Israels folk, med andra ord till alla de män, kvinnor och barn som delade ett historiskt förflutet (arv). Man ansågs tillhöra ett ”folk” om man delade en tro, språk, berättelser, vanor och annat som uppfattades som etniska särdrag.

Det romerska begreppet ”folk” har varit lika accepterat, men annorlunda. Endast de som inte var adelsmän eller patricier i en fri stad kallades för ”folket”, plebejerna, främst bönder och stadens arbetande skikt. Senare i historien skulle tidningar som försvarade de underprivilegierade, arbetare och bönder, ofta välja titlar som ”Folkets vän” eller ”Folkets röst”.

Till skillnad från ordet ”folk” användes termerna ”natio” eller ”gens” ursprungligen för att beteckna överklassen, aristokratin, socialgrupper som stoltserade med en verklig eller påhittad lång linje av förfäder. De blev också de första nationalisterna, eftersom de utom sina egna besittningar försvarade fransk, engelsk eller tysk jord långt innan nationalstaterna inom imperierna uppstod.

Nationalism, med andra ord den allt annat omfattande och förpliktande identifieringen med en ”nation”, sipprade uppifrån och ner, förenade överklasserna med ”folket” och upplöste efterhand gränserna mellan de olika stånden, adel, präster, borgare och bönder. En del av ett sålunda enat folk gjorde anspråk på att utgöra ”nationen” och skaffade sig på så sätt en privilegierad ställning inom ett imperium eller bland olika furstendömen.

Nationen vann sin stora seger i juli 1914, i strid mot arbetarklassens internationalism och borgarskapets kosmopolitism. Följden var att alla gamla imperier började brytas ner i nationalstater, en utveckling som pågår än i dag.

Men det finns en inkonsekvens, eller snarare paradox, inbyggd i de europeiska nationalstaternas framväxt. Den första nationalstaten, Frankrike, ”la nation”, bar även på upplysningens löften. Den första konstitutionen var en författning för ”människor” och ”medborgare”. Den universella identiteten människa kombinerades med medborgarskapet; en motsägelsefull inre konflikt, där ”människan” alltid och särskilt 1914 skulle visa sig bli förloraren. Fransmän hatade tyskar, tyskar hatade fransmän. Och i den stora process där imperierna bröts ner kom även österrikare, ungrare, slovaker, serber och kroater att hata varandra, liksom turkar och greker.

Ändå kunde idén om en ”universell identitet” aldrig helt glömmas bort.

Nationalstaterna och deras styrande ideologi, nationalismen, framträder alltså i historien i stort sett samtidigt med idén om mänsklighetens universella värden, och därefter har det rått inte bara en klyfta, utan ett bråddjup mellan de två synsätten. En stor paradox: det nationalistiskt fanatiska Europa och den universella humanismens Europa är ett och samma.

Men det finns en skillnad även mellan nationalstater och andra moderna stater, en skillnad mellan Europa och den så kallade ”nya världen”.

I den nya världen kan man ha dubbla identiteter och vara ”irländsk amerikan”, ”afrikansk amerikan”, kinesisk amerikan”, ”italiensk amerikan” eller liknande, det kan man inte i Europa. Fransmannen är bara fransk, tysken bara tysk, ungraren bara ungrare. I en nationalstat kunde ”främlingen” inte integreras utan assimilation. Assimilation kräver total identifikation med värdnationen och att man överger sin traditionella kultur och religion, sitt förflutna, sina klädkoder och legender. Den som misslyckas med assimilationen förblir paria.

Nationalstatens exkluderande karaktär exemplifieras bäst av historien om de europeiska judarna på 1800- och 1900-talen, och av historien om de två världskrigen. Modern antisemitism (till skillnad från tidigare anti-judaism) är en skapelse av nationalstaten. Det var ingen tillfällighet att nationalismen omvandlades till rasism, eftersom etnisk nationalism rymmer en rasistisk aspekt. Och precis som det första världskriget var nationalstatens seger över internationalism och kosmopolitism blev etnicitet och ras (åtminstone på den tyska sidan) drivkraften bakom det andra.

Efter andra världskrigets förödelse drog Europas länder slutsatsen av nationalstaternas mörka sidor genom att grunda den Europeiska unionen, en skapelse vars betydelse inte bör underskattas. Unionens medlemsstater förbinder sig att inte starta krig mot varandra. Ändå finns än i dag ingen europeisk identitet med samma styrka och tyngd som den nationella identiteten inom medlemsstaterna.

Men européer är inte längre ”främlingar” för andra européer. En fransman är inte längre främling för en tysk, en slovak inte för en ungrare. Nationalistisk ideologi, nationella myter och legender kan fortfarande mobilisera frustrerade befolkningar, kraftfullare ju mer frustrerade de är. Men de verkliga främlingarna är de utomeuropeiska migranterna, de som dyker upp mitt ibland oss från vem vet var, har annorlunda vanor, religioner, traditioner, legender och en annan syn på vad som är sant och falskt. De är terrorister, ockuperar vårt land och förstör det. Nationalstatens inneboende fara visar sig igen. Främlingen borde antingen assimileras eller försvinna helt.

Nu kommer flyktingar från krigshärjade platser i Afrika eller Asien och reser det universella anspråket:

– Det var ni européer som själva kom på att alla människor är födda fria och jämlika, alltså är vi som ni. Följden är att ni borde behandla oss som likvärdiga människor och låta oss leva sida vid sida med er på er fredliga och rika lilla kontinent.

Européerna svarar:

– Det är sant, alla människor är födda fria och jämlika och vi är alla lika, men de flesta borde stanna där de är. Vi har arbetat för våra rikedomar som dessutom är bräckliga eftersom vi också har vår egen fattiga befolkning att föda. Vi har rätten till våra länder och bestämmer vem som kan slå sig ner här. I ett hus man äger gäller vissa regler. Till och med nära släktingar på besök under julen måste hålla sig till husets regler.

Främlingen frågar:

– Måste man sätta upp regler innan man rusar in i ett hus för att rädda människor undan döden? Om inte, varför kan ni inte villkorslöst öppna era hem för flyktingar?

Europén svarar:

– Vi kan ta emot flyktingar utan villkor och låta dem bo i flyktingläger tills det är säkert för dem att återvända. Men även då bör de följa vissa regler.

– Samma regler? Eller andra? Och vilka är husets regler?

Om jag vore amerikan skulle jag svara:

– Husets regler är de statliga lagarna. Alla måste följa statens lagar, antingen de föreskriver ens uppförande gentemot andra eller mot den egna släkten, fru och barn inräknade.

– Det låter godtagbart, svarar främlingen, men vissa förelägganden i vår religion gör att vi inte alltid kan följa statens regler.

– Tyvärr, säger amerikanen, i så fall kan jag inte låta dig bo i mitt hus.

Men jag är inte amerikan, jag är europé och medborgare i en nationalstat. I våra nationalstater finns betydligt fler husregler än i den nya världen. Man måste lära sig landets språk och traditioner, följa de inföddas sedvanor, deras sätt att uppföra sig privat och offentligt och inte nog med det, man måste se sig som en del av nationen.

– Och om jag nu inte gör det?

– Då kommer du att bli utstött och inte få något bra jobb, och dina barns vägar för att röra sig socialt uppåt kommer att vara stängda.

– Ni begär för mycket av oss, protesterar främlingen.

– Ja, jag vet, men ni måste förstå att även vi har våra traditioner. Länge kallade vi oss själva vita i motsats till färgade, och den sortens rasism bär tyvärr vissa av våra landsmän på än i dag. Vi har ansett oss vara den kristna kontinenten, och den traditionen är det inte lätt att överge. Vi har ansett oss vara framstegsvänliga folk och inte bara teknologiskt, vi ser oss också som liberala demokrater i många aspekter av vårt dagliga liv.

– Ni är mycket märkliga människor, anmärker främlingen.

Det finns skeenden som är oundvikliga, och det är bättre att möta dem öppet än att försöka undgå dem. Strömmen av flyktingar och migranter till Europa är inte något tillfälligt, utan något oundvikligt som inte enbart har att göra med krig, massmord och grymheter i flyktingarnas hemländer, eftersom massmord, hunger och grymhet är lika gamla som människan. Skeendet är oundvikligt först och främst för att det är en följd av moderniteten i allmänhet, av teknologins globalisering, av massmedia, och i synnerhet av det obegränsade informationsflödet. Varav samtliga är europeiska och amerikanska skapelser.

Om man gillat att klockan rört sig i din favoritriktning kan man inte få den att gå baklänges även om man skulle vilja. Vill du det?

Det vore hälsosamt om nationalstaternas husregler närmade sig den nya världens regler: ”Gör som din tradition föreskriver så länge den inte begränsar andras frihet, varken vår frihet eller friheten för någon av ditt eget folk.”

Assimilation kan ändå finnas kvar som en möjlighet, ett tillval, men inte som ett föreskrivet villkor för integration.

Man kan föreställa sig att den antropologiska hållningen ändå skulle kunna anpassas till universalismens. Inte utan påfrestningar, men även om det går långsamt så skulle det kunna ske om Europeiska unionen verkligen tog sig an utmaningen.

Jag vet att det är en överoptimistisk ståndpunkt. Men om man slår vad ska man satsa på det allra bästa utfallet.

Övers från engelska: Lars Linder

Gick i exil

Filosofen Agnes Heller föddes 1929 i Budapest. Hon tillhörde den marxistiska Budapestskolan under filosofen György Lukács. Flera gånger uteslöts hon ur kommunistpartiet på grund av antikommunistisk verksamhet.

Hon gick i exil i Australien 1977 efter att ha lämnat marxismen. 1986 flyttade hon till New York där hon innehaft Hannah Arendt-professuren i filosofi på The New School University. Nu bor hon åter i Budapest.

Agnes Hellerhar erhållit en rad priser och utmärkelser, bland annat Wallenbergmedaljen 2014 och Internationale Willy-Brandt-Preis 2015.

Texten är en förkortad version av det anförande Agnes Heller i dag håller på ”Cosmopolitism & Exile”, ett seminarium om judisk kultur i samarbete mellan föreningen Judisk kultur i Sverige och DN. Efteråt leder DN:s Björn Wiman ett samtal med henne samt Erez Bitton, Amit Goren, Aris Fioretos och Mona Masri.