Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Agneta Pleijel: Varför är slaget om Hue bortglömt?

Den 30 april 1975 föll Saigon för nord­vietnamesiska trupper och det tjugoåriga Vietnamkriget var över. Agneta Pleijel minns sin generations politiska uppvaknande och har läst en bok om den bortglömda massakern i staden Hue.

Vem minns slaget om Hue? Staden var en gång säte för vietnamesiska kejsare av ätten Nguyen. Dess ståtliga citadell ligger strax söder om 17:e breddgraden, där Vietnam efter det franska tillbakadragandet 1954 delades i två länder, nord och syd. Därefter ökade det amerikans­ka inflytandet och Vietnamkriget eskalerade.

För min generation som travade i Vietnamdemonstrationer på 60- och 70-talen var kriget ett politiskt uppvaknande och sågs som ett angreppskrig av en stormakt på ett ­litet asiatiskt land. Saigon föll för den nordvietnamesiska armén den 30 april 1975. Amerikanerna lämnade landet. Vietnam förenades under kommunistisk regim och Saigon bytte namn till Ho Chi Minh City. Vietnamkriget var slut.

En massiv flyktingström följde som decimerade landet med minst en miljon människor. Men Hue? Jag frågar grånade vänner och ingen minns. Jo, någon erinrar sig ”massakern i Hue”, vad var den? I själva verket ägde en av de blodigaste sammanstötningarna under kriget rum där, då den nordvietnamesiska armén i början av februari 1968 på bred front lanserade Têt-offensiven (namnet kommer av en av de största vietnamesiska högtids­dagarna).

Det var särskilt viktigt att inta den symbolladdade gamla kejsarstaden. Slaget varade i en månad och anses vara en av de mest brutala händelserna under kriget. Men av olika skäl har Hue till stor del glömts av historien.

Dagen före Têt-offensiven, som inledes den 30 januari, kom en ung kvinnlig poet, Nha Ca, bosatt i Saigon, som då var en blomstrande litterär miljö, hem till Hue för att delta i begravningen av sin far, förgrundsgestalt i en buddistisk församling.

Strax befann hon sig i kors­elden mellan flera arméer. Mot den reguljära nordvietnamesiska under­stödd av FNL-truppen stod den sydvietnamesiska armén, förstärkt av stadens självförsvar och understödd av amerikanska tanks och bombflyg. Med sin mor och andra familjemedlemmar jagades Nha Ca liksom Hues övriga befolkning som råttor under en aldrig upphörande eldgivning. Hon lyckades när det var slut ta sig till Saigon till sin man och sina två barn.

Hon publicerade en ögonvittnesskildring av händelseförloppet. Inte förrän i höstas kom boken i engelsk översättning. Jag har läst den flera gånger, alltmer skakad: ”Mourning headband for Hue” (Indiana University Press). Nha Ca, född 1939, är en namnkunnig vietnamesisk författare med en stor litterär produktion bakom sig. Hennes riktiga namn är Tran Thi Thu Van. Författarnamnet tog hon efter Höga visan i Bibeln – det betyder sång eller canticle. I dag befinner hon sig i exil i Kalifornien.

Hennes bok är en gastkramande skildring av flykter ur hus i hus, mellan katolska kyrkor och pagoder, liggande i provisoriska skydd i trädgårdar eller under hus, med svälten hack i häl. Lik ströddes ut på gatorna. Överallt i husen låg döda och sårade, man vadade i blod. En del människor miste förståndet av skräck. En särskilt stark minnesbild: flocken av buddistiska munkar och katolska präster som försöker rädda en skock övergivna barn med vita flaggor i händerna.

Till en början var nordsidan framgångsrik. De unga nordvietnamesiska soldaterna gjorde husrannsakningar i jakt på dem som kunde misstänkas vara amerikanska ”puppets”, eller marionetter. Man tilltvang sig proselyter. Ett tidigare föraktat fyllo, en nudeltillverkare, en affärsinnehavare fick makt och förvandlades till angivare. Ingen tordes lita på den andre, eftersom privata hämnder utkrävdes. Det regnade gråluddigt utan uppehåll. Dånet av artilleri och bomber upphörde bara i korta stunder.

Nordvietnameser och FNL tog sig nattetid upp i bergen. Då intogs staden av amerikanska tanks. Sen återkom nordsoldaterna. De som kunde misstänkas vara ”puppets” fördes bort till hastigt upprättade ståndrätter och sköts. FNL hämtade unga pojkar och flickor till omskolningskurser eller för att användas som transportörer av ammunition och lik. Många återvände aldrig. Det kejserliga citadellet intogs av nord och fångar bands utanför murarna för att amerikanerna skulle bomba dem i tro att de tillhörde fiendesidan.

Nha Ca är en utomordentlig iakttagare och följer förloppet mycket konkret, med starka bilder av både skräckslagen feghet och osjälviskt hjältemod. Hon interfolierar det självupplevda med berättelser hon hör från andra och ger på det sättet en översikt av månadens händelser. Själv tillhörde hon en lärd buddistisk familj som inte hade något till övers för kommunismen, men som inte heller var lierad med amerikanerna. I situationen som rådde var emellertid Nordvietnam och FNL det största hotet för familjen.

Man slås av hur förenklad bilden är av kriget mellan två parter, USA och Vietnam. En långt mer diversifierad bild framträder. De flesta ville bli kvitt USA men många ville inte heller underkastas en kommunistisk ideologi; de hoppades få leva i ett fritt demokratiskt Vietnam. Vilket förmenades dem.

Nordsidan tvangs till reträtt i Hue men segrade i Saigon. I Hue grävde man i åratal efteråt upp drypande lik efter tusentals döda. Efter 1975 bannlystes Nha Cas bok och brändes. Hon själv sattes i omskolningsläger i över ett år. Hennes man, också författare, tillbragte tolv år i fängelse. Familjen hade vid det laget sju barn och de drog sig fram som gatuförsäljare. Och därefter – ett mirakel!

Äldste sonen, tjugo år, lyckades 1988 ta sig till Sverige och kontakta den svenska Pennklubben. Dess dåvarande ordförande, Thomas von Vegesack, som också var vice president i Writer’s in Prison Committee, lyckades få hit hela familjen, med bistånd av Olof Palme och Ingvar Carlsson. Nha Ca skrev flera böcker här innan familjen emigrerade till Kalifornien (två barn stannade i Sverige). Jag efterträdde von Vegesack som Pennklubbens ordförande och lärde känna familjen och Nha Ca, vars bok om Hue det dröjde drygt 40 år innan jag kunnat läsa.

Varför glömdes slaget om Hue bort – ett av de brutalaste under Vietnamkriget? Översättaren, Olga Dror, gör boken extra värdefull genom en lång och initierad essä med rapporter från både amerikanska forskare och journalister och dåvarande vietnamesiska ansvariga. Hon, ursprungligen ryska, hade lyssnat till sina föräldrar som överlevt belägringen av Leningrad under andra världskriget och var intresserad av civilbefolkningar i krig.

I USA glömdes Hue bort eftersom Song My några veckor senare fyllde pressen. Händelsen följdes av åtskilliga liknande då amerikanska soldater urskillningslöst sköt ihjäl hela bybefolkningar. 1968 fylldes medierna vidare av morden på Robert Kennedy och Martin Luther King, och av det faktum att Lyndon B Johnson samma år ville dra sig ur Vietnamkriget och avgå som president. Vietnameser som var insatta (befäl, historiker och skribenter) föredrar att tiga. De är dock överens om att massakern inte var beord­rad ovanifrån. Övergreppen som ägde rum menar flera bero på att de nordvietnamesiska soldaterna bibragts uppfattningen att syd skulle se dem som befriare och omedelbart resa sig. Motsatsen skedde.

Deras omdömen om Nha Cas bok (som de flesta har läst) är svagt välvilliga till fientliga. Någon minns dock Hue med värk i hjärtat.

I Sovjet förbigicks Hue i tystnad, utom av Aleksandr Solzjenitsyn, som ännu kvar där nämnde massakern i en norsk tidning, med frågan om varför väst inte intresserade sig för kommunistiska missdåd. Olga Drors essä är något av en forskarbragd. Inte oväntat spelar skuldfrågan roll. Somliga amerikanska skribenter ser Hue enbart som ett blodbad från nordsidan, medan andra som var antikrigsaktivister och vänster menar att det är amerikansk propaganda.

Om något visar Olga Dror hur ofullständigt civilbefolkningars öden beskrivs och hur otillförlitlig historieforskningen om dem är (Syrien, Jemen, IS-ockuperade befolkningar…). ”Mourning headband for Hue” är en sorgesång över den förstörda staden och det vietnamesiska folket, gisslan i kalla krigets kraftmätning mellan stormakterna. Det är tuff läsning men man belönas av Nha Cas medmänsklighet och poetiska kraft. Och av hennes uppriktighet.

Hon berättar dag för dag om hur det var. Somliga vietnamesiska läsare har, enligt Olga Dror, krävt starkare skuldbeläggande från hennes sida av aktörerna i slaget. Men det är att läsa fel. Boken är en sorgesång över ett folk och ett misslyckande. Låt oss alltså minnas Hue. I dag driver Nha Ca och hennes make, författaren Tran Da Tu, en vietnamesiskspråkig tidning i USA, och ett bokförlag på engelska. Där publiceras fortlöpande berättelser om öden ur den numera vidsträckta vietnamesiska diasporan. Denna april äger Viet Film Fest rum i USA med anledning av 40-årsminnet, med framförandet av featurefilmen ”Land of sorrow”. Manuset är författat av Nha Ca.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.