Kulturdebatt

”Alfonsbråket avslöjar vuxenvärldens syn på film”

Föräldrar i Malmö anmälde en förskola till Skolinspektionen efter att deras barn fått mardrömmar av filmen ”Odjuret och Alfons Åberg”.
Föräldrar i Malmö anmälde en förskola till Skolinspektionen efter att deras barn fått mardrömmar av filmen ”Odjuret och Alfons Åberg”. Foto: Gunilla Bergström

Det finns numera ingen statlig filmcensur i Sverige. Men frågan är om det privata alternativet är att föredra, skriver Jan Holmberg om debatten om ”Odjuret och Alfons Åberg”.

”Skall vi bara omdömeslöst tillåta barn att få höra vilka sagor som helst att berättas av vilka personer som helst?” Nej, det skall vi verkligen inte – vare sig för nästan två och ett halvt tusen år sedan (när Platon skrev ovanstående) eller i dag.

Barnens väl och ve stod också i centrum långt senare, när Sverige som första land i världen inrättade en statlig filmcensur 1911. Det var då 15-årsgränsen etablerades, så att minderåriga skulle förskonas från filmer ”som äro ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa.”

Numera verkar inte många bekymra sig så mycket för det där med ”andlig utveckling” – i stället är det sedan 2010 fråga om filmer kan vara ”till skada för barns välbefinnande”. Detta mildrade en tidigare skrivning om ”psykisk skada”, som väl visserligen är ännu svårare att bevisa, men åtminstone har fördelen av vara konkret. ”Välbefinnande” däremot – vad är det? Enligt den aktuella myndigheten Medierådets praxis tar barns välbefinnande skada när de blir rädda, skrämda, förvirrade, ängsliga, får svårt att sova eller får mardrömmar – tillstånd vi gärna vill skydda våra barn från. Att vi inte lyckas helt och hållet, ens med statens hjälp, är bara en av föräldraskapets alla avigsidor.

Lagstadgade åldersgränser gäller bara för offentliga visningar, det vill säga i praktiken filmer på bio. För tv finns andra bestämmelser, framför allt den om ”mediets genomslagskraft” som bland annat tillämpas på våldsskildringar, och kräver särskild återhållsamhet på tider då barn kan antas se programmen.

Jag påminner naturligtvis om detta med anledning av den uppmärksammade händelsen i Malmö, där föräldrar anmälde en förskola till Skolinspektionen apropå en visning av en Alfons Åberg-film, efter att deras barn fått ”ohyggliga mardrömmar”, varpå Malmö stad beslutade om tillfälligt stopp för filmvisning på den aktuella förskolan.

Eftersom jag själv naturligtvis inte curlar mina barn utan bara, eh, visar omsorg, så vore det tacksamt att raljera över hysteriska föräldrar. Men jag vill i stället visa på en tendens.

Säga vad man vill om demokratiska länders filmcensur och statliga åldersgränser (och det gör man ju); den är i vart fall förutsägbar och ungefär så rättssäker som något kan bli, med full medborgerlig insyn, möjligheter att överklaga beslut, och så vidare.

Undantaget åldersgränserna, så finns numera ingen statlig filmcensur i Sverige. I stället har vi en annan situation och ett annat slags maktförhållande: snarare än uppifrån och ned (statliga påbud och sanktioner) så sker inskränkningar i sändarens yttrandefrihet och mottagarens rätt till information allt oftare nedifrån och upp, det vill säga att enskilda individer ges liknande maktbefogenheter i kraft av sin upplevda kränkning, obehagskänsla eller ”ohyggliga mardrömmar”. Ett annat aktuellt exempel är skolan i Örebro som efter föräldrapåtryckningar (även där med hänvisning till påstådda mardrömmar) ställde in planerade lågstadiebesök till en föreställning av Suzanne Ostens ”Medeas barn”. Att sådana maktmedel ibland – som i fallet med Operans ”Svansjön”-affisch – utövas av annars förtryckta grupper, gör ingenting enklare men desto viktigare att diskutera.

Detta är alltså tendensen: vi har gått från ett påtagligt paternalistiskt system, där staten och dess myndigheter bestämde var gränserna gick för vad dess medborgare kunde tåla utan att lida skada, till ett mer liberaliserat system som emellertid inte saknar inslag av repression. Tvärtom! Nu kan alltså en film, ”Odjuret och Alfons Åberg”, som sedan 1980 setts av miljontals – den har visats på barnprogramtid otaliga gånger i Sveriges Television, gått på bio och därmed granskats av filmcensuren (som fann den barntillåten och därmed fri att ses av bebisar) – anses så skadlig att den motiverar ett förbud för all filmvisning. Ironiskt, eller hur?

Om det över huvud taget skall finnas en filmcensur, så vet jag vilken jag föredrar av den gamla statliga eller den nya variant som återigen fått råda.

Något måste också sägas om synen på filmmediet i sig. I det aktuella fallet anför anmälarna till Skolinspektionen att förskolan i fråga ”visar alldeles för mycket film i verksamheten utan pedagogisk anledning”. Detta liknar ett vanligt påstående i den allmänna debatten om den svenska skolan. Populärt uppfattad som varande i fritt fall, så är ett återkommande indicium i bevissamlingen ungefär detta: ”lärarna har fullständigt gett upp – de visar film för barnen!”

Ett lite roligt exempel är när denna tidnings ledarskribent Erik Helmerson (apropå en anekdot om hur en biologilektion skulle ha reducerats till filmunderhållning) nyligen twittrade: ”Någon borde helt seriöst räkna på hur mycket av en nioårig svensk skolgång som består av ’titta på film’.” Kanske det. Men det roliga i detta är att Helmerson är före detta filmkritiker. Med en sådan bakgrund kanske man kunde förvänta sig en lite högre tolerans för film i skolan? Eller så är det som Bengt Ohlsson skrev i en krönika här i DN (30/1): ”vi går inte på bio för att lära oss något viktigt.” Nehej. Han såg nog inte ”Sauls son” i helgen.

Hittills har jag inte hört någon som klagat över att skolelever får ägna sig för mycket åt att läsa böcker. Rörliga bilder, däremot, verkar vara suspekta inslag närmast definitionsmässigt. Små barn på förskolan får inte se film för att de kan bli rädda; äldre barn skall inte se film eftersom det tar utbildningstid från kort division och starka verb. Är det pedagogisk eller beteendevetenskaplig expertis som står bakom dessa prioriteringar? Nej, det är enskilda individer med begränsad insyn i verksamheten och med tvivelaktig kompetens på området.

I läroplanen för förskolan står att barnen skall lära sig att kommunicera och söka ny kunskap, samt utveckla sin förmåga att iaktta och reflektera. I ett samhälle där rörliga bilder är en absolut förutsättning för informationsinhämtning, och där behovet av analys och kritisk granskning är akut, så är det inte bara en rättighet för barnen utan en skyldighet för vuxensamhället att de får träna denna förmåga. Priset av en och annan mardröm bör ställas mot audiovisuell analfabetism. Då måste det anses vara billigt.