Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

America Vera-Zavala: Sagolandet som inte längre finns

Likt barnen i C S Lewis böcker som möts av sagovärlden Narnia på andra sidan garderoben kunde det svenska folkhemmet framstå som en overklig fantasivärld av rättvisa och välmående för dåtidens invandrare.
Likt barnen i C S Lewis böcker som möts av sagovärlden Narnia på andra sidan garderoben kunde det svenska folkhemmet framstå som en overklig fantasivärld av rättvisa och välmående för dåtidens invandrare. Foto: Hosain Munavar AOP

Sverige framstod som en saga där fred och frihet rådde och alla barn gick i skolan. Dramatikern America Vera-Zavala minns – och sörjer – landet som välkomnade henne.

När den moderate vice talmannen och före detta migrationsministern Tobias Billström krävde tacksamhet av Aftonbladets ledarskribent Somar Al Naher på nationaldagen visade han upp det samtida Sverige och sände en stöt till alla oss som ständigt tvivlar på landet vi tillhör.

Men jag är verkligen tacksam mot det Sverige som tog emot mig. Problemet är bara att det landet inte längre finns.

Det händer att jag blir nostalgisk över det där Sverige. Det kan hända på de mest oväntade platser, som när jag besökte en av Mexico Citys mest exklusiva gated communities. Själva ingången är en lång mörk tunnel där man under färden hinner med flera diamantprydda fantasier tills man når ljuset och det som uppenbarar sig är…det svenska folkhemmet i miniatyr. En grön dal, mexitegelvillor, cyklar utanför husen, lekplatser. Enkelt, lugnt, tryggt. Ungefär så där levde en svensk arbetare när jag som tolvåring flyttade till Marks kommun och tyckte det var magiskt att Olof Palme hade besökt fabriken i Kinna och sagt de bevingade orden ”när det går bra för Ludvig Svensson går det bra för Sverige”.


America Vera-Zavala. Foto: Elin Berge

Min familj kom till Sverige 1979. Före oss hade grekerna och jugo­slaverna bjudits in för att arbeta och vi – latinamerikaner, afrikaner, kurder, palestinier och iranier – sökte nu skydd undan politisk förföljelse. Det var som en saga. I konunga­riket Sverige rådde fred och frihet, i över hundra år hade befolkningen varit besparade kollektiva minnen av våld och övergrepp. Alla medborgare hade ett arbete, lagstadgad semester och tillhörde ett fackförbund. Kroppen och tänderna kontrollerades och en sjukdom kunde inte leda till ekonomisk tragedi. Barnen gick i skolan – alla barn – oavsett om föräldrarna var rika eller fattiga.

I C S Lewis böcker går barnen in genom en garderob och kommer ut i landet Narnia. Jag undrar om los exiliados, invandrarna, upplevde det så; de gick in i garderoben av tortyr och mörker och så kom de ut – i Sverige. Ett magiskt ställe där vad de kämpat för i sina hemländer var uppfyllt. Och ingen försvann eller bestraffades för att ha uppfyllt folks drömmar.


Narnia. Foto: Walt Disney Pictures

Visst klagades det över tystlåtenheten, alkoholkulturen, den smaklösa maten, för att inte tala om bristen på sol. Och även välfärdsstaten hade sina fläckar. Redan 1968 berättade Sara Lidman i reportageboken ”Gruva” om osvenska arbetsförhållanden i statliga norrländska gruvor. Men följden av det kritiska 70-talet blev flera viktiga reformer och lystern ökade tills det började falla samman någonstans runt åren då Palme mördades. Det är snart 30 år sedan.

Men myten lever starkt kvar, och det finns fortfarande, speciellt i Latin­amerika och även bland indiska och arabiska vänsterrörelser, en strävan efter det Sverige som jag är tacksam mot.

På många resor runtom i världen har folk velat visa mig sina små begynnande folkhemsdrömmar. Ett dagis i Uruguay, en semesterort för arbetare efter LO-modell i Kerala och gator döpta efter Olof Palme i Thessaloniki, Buenos Aires och New Delhi.

Och hur många gånger har jag inte varit på en demonstration, gjort manikyr, pratat med en människorättsadvokat som sagt att i  Sverige – där är det i alla fall socialism. Och jag iakttar mig själv, hur jag lägger huvudet lite på sned, ler tålmodigt och som i en utandning säger – mycket har förändrats. Jag klarar inte av att säga att landet de beundrar inte finns.

Kanske inte bara för att jag inte vill krossa deras hjärta utan även för att jag vill bevara mitt eget. Jag tillhör inte någon nation, men jag vet var jag kommer ifrån, mitt fosterland är det magiska Sverige som vi kom till. Men om det landet inte längre finns, vem är jag då?

Kanske känner många ursven­skar likadant och kanske är det därför en fråga om tacksamhet kan leda till så högt tonläge och förmodligen därför rut-avdraget, tiggarna och det fria skolvalet kan dominera samhällsdebatten år efter år på ett så oproportionerligt sätt. De skär rakt in i frågan om vilka vi är. Det handlar om vår identitet, om den svenska självbilden.

Första gången jag såg en tiggare var jag tio år och befann mig i Rom, första gången jag såg tiggare i Sverige var jag 15 år och på besök i Stockholm. Jag ringde en tidning och larmade, kvällstidningsreportern skrattade, jag minns inte ens om det var elakt. Jag var i chock. För mig fanns det några saker som var svenska; rika och fattiga barn gick i samma skola, vanliga familjer hade inte städerskor, ingen behövde be om allmosor. Det var svenskt för mig i motsats till det utom-ländska.

Att vara svensk var att vara annorlunda. Svenskarna var som främlingar i ett Europa där vi var utanför gemenskapen och de stora länderna såg oss som naiva. Men i det som kallades tredje världen lyssnade man till Palmes stämma för han talade för de små länderna och deras ledare skrev politiska visioner om den svenska socialismen. Sverige var en politisk ö.

Den här sommaren bor jag på en liten ö utanför Lidingö. Här är husen små, inte större än 100 kvadratmeter och båtarna likaså, men likväl kan ett hus med sjötomt kosta omkring 10 miljoner. Alla drömmar om öar säger filosofen Gilles Deleuze i ”Desert Islands” är en dröm om att bryta sig loss. Här ser jag båtarna lämna bryggan varje morgon och tänker att det fastland de åker till för att arbeta eller utbilda sig inte längre är mitt Sverige.

På bara något decennium har den svenska berättelsen om välfärd, full sysselsättning, politiskt lugn och krigsfrihet raderats ut och ersatts av ett nytt Norden.

Det land som min familj skulle kommit till i dag är en del av fastlandet Europa, en kontinent som håller på att gå under av sin koloniala historia, av sin oförmåga att hantera de människor som vill komma hit och ta del av en myt som är bättre än deras verklighet och den högerextremism som hela tiden bubblar upp när den euroepiska identiteten spricker.

På bara något decennium har den svenska berättelsen om välfärd, full sysselsättning, politiskt lugn och krigsfrihet raderats ut och ersatts av ett nytt Norden. Nu styr Sverigedemokraterna den politiska agendan här hemma och i Norge, Danmark och Finland är rasismen så regeringsnära att resten av Europa inte förstår vad som har hänt.

I dag möts sällan barn med rika och fattiga föräldrar, alltfler familjer har någon som städar deras hem och bäddar deras sängar och tiggarna ser vi var vi än går. Så i stället för en välkomstceremoni till alla nya svenskar borde man kanske göra en begravningsceremoni till landet Sverige för alla oss andra. Begravningar är en bra ritual för att sätta punkt och gå vidare. Jag gjorde det en gång utan att jag var medveten om det när jag i en bruksort skrev en pjäs om fabriken som lagts ned och de arbetslösa bruksarbetarna stod på scen. De grät. Och jag grät. Och jag skulle gärna, tillsammans med andra, gråta en skvätt över det nedlagda folkhemmet och över oss – de identitetslösa svenskarna.

Så åker jag hem med båten och tänker att vattnet skulle kunna vara den mörka tunneln i Mexico City. Har förvandlingen av Sverige gjort ön där jag bor till ett gated community? Är tryggheten köpt? Jag vet inte. Det jag vet är att svenskar i dag är mindre unika än vad många tror och jag undrar vad som krävs för att vi ska sluta låtsas vara medborgare i ett land som inte längre finns.

Fakta. America Vera-Zavala.

America Vera-Zavala är dramatiker och författare.

Den 15 augusti har hennes pjäs ”Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående” premiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen. I våras visades hennes, Gabriela Pichlers, Rasmus Lindgrens och ”Leos” pjäs ”Rött kort” på Scenkonstbiennalen.