Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Anders Ekström: Så skapade vi ett samhälle där mainstream är den nya extremen

I morgon blir Donald Trump USA:s nya president.
I morgon blir Donald Trump USA:s nya president. Foto: AP Photo/Pablo Martinez Monsivais

Den starka polariseringen är vår tids grundmönster – ett slags global sektkultur som sätter själva idén om samhället på spel. Det som nu behövs är återupprättandet av starka offentliga institutioner, skriver idéhistorikern Anders Ekström.

För 25 år sedan utropade västvärldens liberaler ”den enda vägens politik”. Den utgick från en lika utopisk som chauvinistisk tro på att världens alla samhällen – stora som små, oavsett historia och kultur, från öst till väst – snart skulle inse att denna enda väg också var deras.

Ett kvartssekel senare, när den första generationen barn födda efter murens fall precis blivit vuxna medborgare, har xenofobiska partier ett starkare fäste i Europas parlament än någon gång tidigare. Fattigdom, krig, hot om våld och förföljelse driver människor ut på haven. Djupt inne i de förebildliga demokratierna lever människor i rädsla för attacker för att de identifieras med en viss grupp eller uttrycker en viss åsikt. Den enda vägen har förlorats ur sikte.

Ett nytt Europa träder fram, ett annat kommer tillbaka. Och plötsligt är det som om beskrivningen av samhället börjar om. Kategorier som länge legat gömda under lager av historisk skam sätts i cirkulation på nytt. Världen skrivs fram i det koloniala snittet mellan civilisation och barbari. Nationer antas återigen vara bärare av värderingar.

I den hypermediala terrorns spår finns det knappast några gränser för vilka grymheter människan kan föreställa sig. Men vi får inte glömma att våldet och förföljelsen, nu precis som i det förflutna, har sin förutsättning i ett språk som brutaliserar, i beskrivningar som först tett sig extrema men undan för undan blivit alltmer alldagliga och till sist normala.

I en radiointervju före valet hördes Donald Trump säga att han inte kunde ta avstånd från Ku Klux Klan förrän han visste vad de egentligen står för. Det är inte så mycket att de utsägs som i vilka kanaler de utsägs och vilka frågor det möter som gör dessa groteska utsagor anmärkningsvärda. Gränserna i det politiska språket attackeras förstås högst medvetet. Våra beskrivningar av världen begränsar och möjliggör olika sätt att handla i den.

Mainstream är redan extrem. Det är lätt att drabbas av den svindlande känslan att också Europas politiska radikalisering ägt rum på bara några år. När världen inte hinner andas mellan katastroferna förloras förmågan att se bortom dem. Rädslan snärjer oss i nuet. Men denna kortsynthet spelar populismen i händerna. Brexit må ha kommit som en skräll för opinionsinstitut och spelbolag, men bottnar i strukturer som behövt en politik för att växa fast.

I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.

När världen inte hinner andas mellan katastroferna förloras förmågan att se bortom dem. Men denna kortsynthet spelar populismen i händerna.

Den ekonomiska och geografiska polariseringen har i början av 2000-talet nått en sådan omfattning att helt nya konfliktytor och opinioner framträder i flera länder. Ett av många talande exempel var när kretsen kring David Cameron strax före de brittiska lokalvalen 2013 gjorde sig lustig över UK Independence Party som ett gäng oförargliga clowner bara för att någon vecka senare upptäcka att partiet hade stöd av en fjärdedel av landets väljare. Gång på gång visar det sig att mycket stora grupper inte upplever sig vara delaktiga i den europeiska välfärden. Ändå har många länders regeringar fortsatt att driva på en utveckling mot fler avregleringar, ökad ekonomisk koncentration och en kraftig reducering av samhällets offentliga domäner.

När de ekonomiska och regionala klyftorna blir tillräckligt stora, och känslan av delaktighet i samhällets gemensamma institutioner förloras, finns till sist varken individens sociala ansvar eller legitima möjligheter att styra längre kvar. Politiken drar sig undan, våldet och otryggheten ökar.

Den andra formen av polarisering skär genom samhällets politiska, religiösa och kulturella dimensioner. Den är på samma gång nationell och global och manifesteras i olika former av grupptänkande. ”Det är vi mot dem”, skrev Dagens Nyheter efter attackerna i Paris i november förra året. Det är enkelt att sluta upp bakom motståndet mot det besinningslösa våldet, svårare att acceptera att ett brutaliserande språk nu överskrider världens alla fiendelinjer.

Lojaliteten med gruppen tar samhällets plats. Förståelsen av historiens gång som en global kamp mellan kulturer fick en renässans i början av 1990-talet. Sedan dess är den kulturella och politiska polariseringen varandras drivmedel. Framtiden är plötsligt inlåst i så många skillnader att alternativen till denna kamp blir allt svårare att urskilja.

Den mediala och offentliga splittringen går hand i hand med den politiska och kulturella. Den har sin förutsättning i att det finns en plattform för varje ståndpunkt, oavsett hur extrem den är. Inte under något tidigare skede i mediehistorien har gruppens sätt att tala varit så inåtvänt och självbekräftande och på samma gång så kraftfullt och publikt. De så kallade sociala medierna ställer gång på gång användarna inför samma fråga: Vilken grupp tillhör du?

Med en medial infrastruktur där gruppen i allt större utsträckning bygger sin egen offentlighet skapas förutsättningar för två motstridiga men likafullt kopplade tendenser. Å ena sidan möjligheten att utveckla sektkulturer av globala dimensioner, å andra sidan en gränslös pluralism som lätt tas till intäkt för att varje ståndpunkt är lika legitim som den andra.

Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.

I offentligheten ingick institutioner som skolor, bibliotek och öppna museer, parker och allmänningar, men också nya begrepp och kollektiva identiteter som allmänhet och medborgare, sociala och mediala former som skrivkultur och publika konversationskoder. Ingenting av detta uppstod av en tillfällighet. Tvärtom, skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.

Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. En offentlighet värd namnet är en plats byggd av många platser, institutionell och virtuell på samma gång, där idéer och värderingar inte bara förfäktas utan faktiskt kollektivt prövas.

Offentligheten måste försvaras, men den kan bara försvaras med politik.

Det ska inte förstås som en allmän uppmaning till mångfald – att alla röster ska höras, att varje ståndpunkt ska representeras som lika möjlig. Den kulturpolitiska trivialiseringen av begreppet mångfald väcker tvärtom frågan om det har någon bärkraft kvar. Både i nationell och europeisk politik har begreppet förstärkt grupp- och identitetstänkandet, och därmed polariseringen, genom att konsekvent hänvisa minoriteter till att hävda representation, värden och rättigheter på etnisk och kulturell snarare än legal och samhällelig grund.

Vad samhället behöver är inte nya deklarationer om symboliska mångfaldsmål utan en politik som med visioner och långsiktigt mod slår vakt om och utvecklar de institutioner som av djupt liggande historiska orsaker har mångfalden som organiserande princip. Kulturpolitiken behöver vara en offentlighetspolitik.

Nu har samhällshistorien tagit en annan vändning. Den ekonomiska, kulturella och mediala polariseringen framträder som själva grundmönstret i vår tid. Det är den historiska situation som ser unga män i Europas inre periferier göra sig till verktyg för attacker mot de samhällen som de lever i men inte tillhör. I just det perspektivet är extremismens nyanser mindre betydelsefulla, den våldsamma nynationalismen och den religiösa terrorn historiska syskon.

Efter 1989 spreds illusionen att samhället var färdigt, att historien var förbi och att politikens uppgift var att utplåna sin egen domän. Det var den välfärdsmätta nyliberalismens allvarligaste felsyn, att glömma varför distinktionen mellan allmänt och enskilt en gång uppkommit. Men samhällsbyggandet kan inte avstanna, det har ur historiens synpunkt precis börjat.

Offentligheten måste försvaras, men den kan bara försvaras med politik. Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen döds.

Anders Ekström är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.