Essän

"Aniara", 50 år senare

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Kjell Espmark
"Harry Martinson. Mästaren"
Norstedts, 2005

Jerry Määttä
"Raketsommar. Science fiction i Sverige 1950-1968"
Ellerströms, 2006

Fredric Jameson
"Archaeologies of the Future. The Desire Called Utiopia and Other Science Fictions"
Verso, 2005

Allt i Harry Martinsons berömda rymdepos från 1956 har inte åldrats med behag. Men formen föregrep vår tids kulturkrock mellan högt och lågt - och hans kännande maskin, "miman", pekar rakt in i cyberrymden..

Allt i Harry Martinsons berömda rymdepos från 1956 har inte åldrats med behag. Men formen föregrep vår tids kulturkrock mellan högt och lågt - och hans kännande maskin, "miman", pekar rakt in i cyberrymden..

Lördagen den 13 oktober 1956 landade "Aniara" på Sveriges bokhandelsdiskar. Det var en litterär händelse. Samtidens störste diktare hade slagit in på en ny väg. Den svenska lyrikens söndagsbarn hade börjat skriva science fiction. Grästuvans poet hade blivit Rymd-Harry.

"Aniara" är Harry Martinsons stora diktsvit om ett rymdskepp på väg mot Mars. Jorden har strålskadats och åtta tusen människor befinner sig ombord. Likt en sentida Noaks ark stävar farkosten genom de allt tunnare himlasfärerna.

Annons:

Men "Aniara" råkar ur kurs och kastas ut ur vårt solsystem. All navigation är utsiktslös. Hon driver allt längre bort i rymden. Efter oss syndafloden? Nej, bara en frusen tomhet, ett universum utan nåd.

Till sist är alla passagerare döda, sakta förvandlas kvarlevorna till stoft. Men farkosten störtar fram. "Aniara" fortsätter sin tusenåriga färd in i stjärnbilden Lyran.

Samma lördag anmäldes "Aniara" i Dagens Nyheter. Recensenten hette Olof Lagercrantz. "Sådan har Harry Martinson aldrig varit förr. Från att ha varit gossen med jättens lykta i handen har han blivit en vuxen man, mogen, sträv. Han är inte snigelns, läderlappens och daggmaskens besjungare längre, inte världsnomaden med goda havslungor, inte luffaren på godhetens marsch genom världen & Han är en fårad man, sorgsen, överväldigad av sin medkänsla med tidens miljoner oskyldigt lidande. Han ser med en lugn visshet sin och vår död i ögonen, slår upp dörren till den iskalla rymden."

Vad hade hänt? Lagercrantz säger det inte, så låt mig säga det i stället. Martinson hade upptäckt maskinen. Och det var denna upptäckt som låg bakom "Aniara". Intresset för teknik och vetenskap hade Martinson haft länge. Det hände också att han då och då ansattes av kulturpessimism.

Den 6 augusti 1945 förändrades allt. Bilderna från Hiroshima visade följderna av en grymhet som världen aldrig skådat. Ett enda plan, en enda pilot, en enda bomb, men den mest fasansfulla förstörelse och det mest ohyggliga lidande. Det är detta Martinson syftar på i sång 64: "Var gång ni vaknar upp vi störtar fram/med brända armar,/lyfter fram er skam."

Andra världskrigets fasor kulminerade i Hiroshima. Det var frukten av den utveckling som Adorno och Horkheimer skildrar i "Upplysningens dialektik" från 1944. Det instrumentella förnuftet härskade nu oinskränkt. Över den fullständigt upplysta världen strålade katastrofens segertecken.

Femtio år är lång tid. Det är den tid som skiljer en Stendhal från en Zola eller en Woolf från en DeLillo. Hör Martinsons femtiotalistiska rymdsaga hemma i litteraturens dödsrike, som en gammal rostig Volvo PV på en bilkyrkogård?

När man betraktar "Aniara" i backspegeln, slås man av Harry Martinsons originalitet. Man slås också av att verket är djupt nedsänkt i sin tid. Dessutom ser man att boken pekar framåt på ett sätt som ingen riktigt kunde föreställa sig.

"Aniara" är en sant egensinnig skapelse. Folk hade naturligtvis skrivit epos långt före Martinson. Folk hade också skrivit science fiction. Men ingen före Martinson hade kommit på tanken att foga samman den episka diktens urgamla former med sf-stoff. En höglitterär genre ingick partnerskap med en masskulturell undergenre. Kan man korsa Homeros med "Star trek"? Just så fräck måste "Aniara" ha varit för femtio år sedan.

Kanske var det bara en självlärd människa som Martinson som kunde komma på tanken att kasta ut jamberna i rymden och skapa episk dikt av en sf-fantasi. Hos de akademiskt skolade diktarna samsades det höga ogärna med det låga. Att "Aniara" hur som helst ingår i en rik svensk sf-tradition visar litteraturvetaren Jerry Määttä på ett fascinerande sätt i sin nyutkomna avhandling "Raketsommar. Science fiction i Sverige 1950-1968".

Martinson var djärv. Men det hindrar inte att hans bok också har åldrats. Det är framför allt den vitalistiska kvinnosynen som gör rymdsagan en aning dammig. Kvinnorna i "Aniara" är på något undantag när idealiserade könsväsen. Undantaget är Isagel, idealiserad för sin hjärnas skull. Annars är kvinnorna bärare av sköten, livmödrar, bröst. De representerar den livgivande materia som skall korrigera den moderna civilisationens baksida. Kvinnan står mot mannen, kroppen mot maskinen, känslan mot det instrumentella förnuftet. Kvinnan är vägen ut, vägen bort, vägen hem. "Jag tigger [Daisis] räddningsfamn om möte,/jag ber om ingång i ett hårigt sköte/där dödens kalla klarhet inte är./Där finnes livet kvar i Mimas salar/i Daisis sköte lever Doris dalar/när i varandra utan köld och fara/vi glömmer rymderna kring Aniara."

Martinsons bok är märkt av sin tid också i synen på maskinen. I den modernistiska prosan och lyriken ser man slående ofta en tematisk koppling mellan död och maskin. Det är inte så konstigt, eftersom stora delar av den litterära modernismen bars upp av en kulturpessimistisk och teknikfientlig tendens.

Döden-och-maskinen är rent av en stående figur från slutet av 1800-talet och framåt. Walther Rathenau skrev 1898 en underbart absurd novell om ett helautomatiskt begravningsförfarande. Det hela fungerar enligt löpande band-principen, utan mänskliga mellanhänder. När det visar sig att en person har begravts levande låter begravningsbyrån installera telefoner i alla gravar. Snart uppstår en livlig underjordisk kommunikation. Ingen kan förklara det. Alla är besvisligen döda. Ändå sjunger telefontrådarna om nätterna.

Det klassiska exemplet är annars Franz Kafkas novell "I straffkolonin" (1919), där en sofistikerad skriftapparat visar sig vara en djävulsk dödsmaskin. Eller tänk på Thomas Manns "Bergtagen" (1924), där hjälten inser sin dödlighet när han låter röntga sin hand och ser hur skelettet avtecknar sig mot en tunn skugga av levande kött.

Listan skulle kunna göras längre. Men det är lätt att se att "Aniara" hör hemma i denna tradition. "Aniara" är rent av dess inbegrepp. Förstora Kafkas maskinbild ett par tusen gånger och man har Martinsons teknologiskt inspirerade undergångs­epos i sin hand. Hos Rathenau, Kafka och Mann har vi att göra med ett bildkomplex som ger oss en nyckel till den värld de berättar om, en värld stadd i rasande förvandling.

Hos Martinson däremot har bilden av den nya världen - maskinen - helt ersatt själva verkligheten. Jorden existerar inte längre. Efter undergången återstår bara undergångens metafor: maskinen, goldondern "Aniara", hela mänsklighetens gravplats. "Bisatta i vår stora sarkofag/vi fördes vidare i öde hav/där rymdens natt oändligt skild från dag/en glasklar tystnad välvde kring vår grav", som det heter i den vackra finalen.

Maskinen blir en del av Martinsons mytiska berättelse om människan. Vi vet hur högt han satte författare som Eliot och Pound, och vi vet hur cent­ral myten var inte bara för dem utan för många andra modernister. Tänk på en James Joyce, en Eyvind Johnson. Hos dem har myten en strukturerande funktion. Med mytens hjälp försöker författarna förhålla sig till samhällets modernisering.

Martinson går längre än så. Myten är inte längre bara ett medel, den är ett mål. "Aniara" är rent av ett försök att nyskapa en myt. För Martinson vill inte bara berätta en historia om människors handlande, han vill skildra en historia som bildar själva förklaringsmodellen för människans villkor, "la condition humaine" (Malraux).

Ser man noga efter, upptäcker man att Martinsons civilisationskritik är mindre inriktad på vad människan gör och mer på vad hon är. Även om han ofta skiljer mellan människans handlingar och hennes väsen, glider det ena gärna över i det andra. Kjell Espmark poängterar detta i sin insiktsfulla bok om Martinson från i fjol. "Vad en nykter analys avslöjar som en samhällelig obalans blir i missmodets svartnade ljus gärna till människans skuld", skriver Espmark. "Det som går att bota blir i den belysningen alltför lätt till det som är bortom all bot. Problemet att dämma upp de destruktiva krafterna i vår civilisation förvandlas till ett förtvivlat: Men det finns inget skydd mot människan. "

Inget skydd mot människan. I så fall kan tillståndet i världen inte förändras genom samhälleliga åtgärder. Framsteg är omöjligt, all förändring är omöjlig. Kan man klandra Martinson för en sådan ståndpunkt? Kanske inte. Fast konstnärligt sett ser man att viljan att skapa en alltförklarande myt om människan alltför ofta ställer sig i vägen för viljan till gestaltning.

Men det finns ett inslag i "Aniara" som komplicerar bilden och gör att Martinson ställer sig mitt i vår samtid, bortom ont och gott. Jag tänker på den utopiska miman, Martinsons hypermoderna variant på det gamla temat människan-maskinen. Miman är en tänkande, kännande och talande maskin. Hon är Aniaras hjärna. Hon söker och bearbetar information och skapar virtuella verkligheter som projiceras på skärmen. Alla ombord flockas kring miman medan hon sveper med sina övermänskliga sökinstrument efter information ute i rymden.

Det är som om "Aniara" vore en trojansk häst lastad med en hemlig futuristisk fantasi. Miman är Martinsons dröm om en maskin som besitter en radikalt annorlunda varseblivningsförmåga. Det är dessutom ett stående inslag i sf-repertoaren, som Fredric Jameson framhäver i sin nya bok "Archaeologies of the Future".

Miman går visserligen under, liksom allt annat i "Aniara", men det är en storslagen teknologisk föreställning. Den har laddats med innebörd som ingen riktigt hade kunnat förutse, inte ens Martinson själv. Hans mänskliga mima förebådar en skapelse som Hal, superdatorn i Stanley Kubricks metafysiska rymdfilm "2001" (1968). Men mest av allt förebådar bilden av miman det cybernetiska ­livet i den fullständigt uppkopplade världen, femtio år i förväg.

Miman spränger ramarna för Martinsons kulturpessimism. Om "Aniara" är en levande klassiker, är det inte därför att den presenterar en kompromisslös dystopi, hur förtvivlat vacker den än må vara. Martinsons femtiotalistiska rymdsaga lever vidare genom dubbelheten inför maskinen. Det finns trots allt en strimma hopp i "Aniara", som när den vilsna rymdfarkosten liknas vid en blåsa i Guds andes glas.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

pensionen
Foto:TT

 Vill inte ha med Miljöpartiet. Har bjudits in till pensionsgruppens möte. 38  22 tweets  16 rekommendationer  0 rekommendationer

lofven
Foto:TT

 Alliansens gruppledare på DN Debatt: Att ta med MP i riksdagens pensionsgrupp vore ett misstag. 215  28 tweets  187 rekommendationer  0 rekommendationer

 Delade ut sexpack till anställda – nykter alkoholist tog återfall. ”Kan absolut inte stå bakom.” 14  1 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

ol
Foto:Alamy
ferguson
Foto:AP

 DN på plats. Protest mot beslut om att polisen som sköt Brown slipper åtal. 8  0 tweets  8 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

SD-topp bluffade om bostad

 Gruppledare i Södertälje. Bor i annan kommun, enligt Länstidningen.

 Företag med avtal om Nya Karolinska 1,3 miljarder till skatteparadis, avslöjar Uppdrag Granskning. 17  1 tweets  16 rekommendationer  0 rekommendationer

karolinska3
Foto:TT
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: