Kulturdebatt

Anita Goldman: Hur kan man påstå att ett barn som möter religion i hemmet ”kränks”?

Humanisternas annons.
Humanisternas annons.

Anita Goldman om hur Humanisternas syn på religion blir extremistisk.

Att många är kränkta i detta land har vi uppmärksammat ett bra tag. Till de kränktas skara sällas nu för första gången en mycket stor grupp, nämligen rikets samtliga barn. ”Jag tycker att barn ska ges en rimlig möjlighet att själva komma fram till vad de tror på. Att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer. Religionsfriheten bör gälla alla, oavsett ålder”.

Så uttalar sig Emilia Ericson, människorättsvetare med inriktning på barnrätt i organisationen Humanisternas annonskampanj, nyligen publicerad i denna tidning.

Jag vet inte vad en ”människorättsvetare” är, men jag tror mig veta något alldeles grundläggande om människan: Hon blir till som människa i samspel med andra människor, hon föds inte in i ett laboratorium, i en steril miljö eller en statlig sekulärt humanistisk förskola, utan i en rik mylla av historia, trosuppfattningar, berättelser, musik­slingor, konstuttryck, ramsor, sånger, berättelser, åsikter, olyckor, trauman, övergrepp, orättvisor, segrar, sorger och kärlek. Hon föds inte som ett vitt blad och de som framför en sådan åsikt hamnar – trots gott uppsåt såsom upplysning, humanitet och värnandet om individens rätt – i det allra värsta sällskapet.

Vilka är de som sett människan som ett oskrivet blad på vilket den egna åskådningen (i detta fall sekulär ”humanism”) ska inpräntas och allt annat ses som en kränkning av i detta fall Barnet, i andra fall den klasslösa människan, den Nya människan? Pol Pot kommer i tankarna, Nordkorea, Kina, Sovjetunionen och Nazityskland.

Det kan tyckas grovt att komma dragandes med sådana liknelser för svenskar som lite till mans torgför åsikter om barnet-som-ett-vitt-blad. Men myllan är densamma och den är inte så godartad som det kan tyckas vid första anblick. Om en ”människorättsvetare” vet så lite om hur en människa blir människa – då är det oroväckande, anmärkningsvärt och symptomatiskt för ett alltmer vilset, grunt och nihilistiskt samhälle. Och med en förskräckande kultursyn.

Sverige är ett extremt land. Ja, världens mest extrema. I en på nätet ofta cirkulerad global karta över värderingar, publicerad av World Values Survey (WVS) hamnar Sverige längst ut i det uppersta högra hörnet – som det mest sekulärt-rationella landet där dessutom överlevnadsvärderingar (det vill säga tillhörighet och ansvar för gruppen) är som allra svagast och självförverkligande som allra starkast.

Sverige är i topposition, men har sällskap av övriga nordiska länder där uppe i sin extremisthörna. I det motsatta hörnet ligger arabiska muslimska länder med hög religiositet och med kampen för kollektiv överlevnad i förgrunden.

Men kanske man nu kan uppgradera Sveriges status till inte endast extrem utan extremistisk. Här kan man på bästa annonsplats i finaste liberala tidningen omdefiniera den av FN stipulerade religionsfriheten till att betyda frihet från religion. Här kan man – utan att någon höjer ett ögonbryn – påstå att de barn som utsätts för religion i hemmet ”kränks”.

Blir inte nästa steg en åsiktspolis som tränger in i hemmen för att undersöka om där sjungs ramsor med vissa livsåskådningsinslag, berättas reaktionära berättelser om vackra prinsessor och modiga prinsar eller helt sonika läses ur den där våldsamma och reaktionära Bibeln som kanske borde förbjudas för alla under 18 år?

De sånger som barn har vaggats till ro med i årtusenden, de berättelser om ursprung och mening, om fara och kärlek som berättats av stora människor för de små har alltid vuxit fram i en mylla av vördnad för och tilltro och tillhörighet till något större än oss själva – det som skulle kunna kallas helighet. Behovet av sammanhang och kontinuitet är djupt mänskligt, lika grundläggande som mat och fortplantning.

Att som nu fostra barnen till att bli lydiga konsumenter på vilka marknadskrafterna redan i blöjåldern stämplar sina cyniska budskap – är inte det, Humanisterna, en kränkning av Barnet som vi tillsammans kunde gå upp till kamp emot?